[caption id="attachment_2147372267" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Jag hade egentligen inte tänkt göra någon sammanfattning, men kanske kom alla andras åt mig ändå, för något fastkedjad i sängen började jag tänka på de senaste tio åren. Något jag egentligen inte gärna gör, hela mitt väsen har alltid präglats av en stark längtan att röra mig framåt. Men samtidigt är det så jag klarat mig relativt helskinnad, för om jag ska sammanfatta detta intensiva årtionde med ett ord så är det: växtvärk. Jag skriver sällan om det för det är så komplicerat och berör så många människor men 2010-talet började med att min pappa gått bort sommaren innan. Jag var 22 och kastades in i sammanhang som jag inte hade någon kontroll över. Jag hade inte träffat honom eller den delen av min familj sen jag var ca 10 år. En dag ringde telefonen, och sen började ett inferno av känslor och händelser. Min barndom stormade i kroppen och allt som hände efter det var en kedjereaktion på hela livet. Panikångest, depressioner, svek och oerhört djupa sorger. Ett årtionde svävar inte löst, utan är alltid starkt sammankopplat med restan av livet. Det tog ett par år innan jag ens kunde resa mig igen. Jag var 24 år när jag började studera på universitetet. Jag älskade det. För ett av mina starkaste minnen från de åren är när jag var påväg till en föreläsning. Gräsmattan var täckt av scillor, solen sken och man kunde ha tunn jacka igen. Och då kände jag det för första gången: frihet. Nya konturer av mitt liv som började ta form - som jag för första gången ritat helt själv. Såklart har det hänt så himla mycket konkreta saker de senaste tio åren. Jag har gift mig, fått barn, rest, köpt hus och startat företag men trots det så mäts mitt årtionde inte nödvändigtvis i prestationer, utmärkelser, coola jobb eller enorma omsättningsmål. Mitt tiotal handlade i grund och botten om att laga mig själv för att kunna leva resten av livet i egen regi. Lämna saker bakom mig och bryta mig loss. Och det har stundvis gjort så ont att jag legat dubbelvikt i smärta. Men jag har växt, limmat och lagat, och till sist - byggt nytt. Och i det har livet tagit fart igen. Redo för 2020.
