Jag kan inte sova, jag drömmer om akuten, läkare, förhöjda värden, infektionsläkare, utslagen som sprider sig över hela kroppen, klådan, smärtan och när jag sitter och gråter mig in på akuten, mina händer och fötter som blir blåa när jag sitter och väntar på min tur. Denna veckan blev ju inte riktigt som jag tänkt mig, minst sagt. Det började i måndags med vad jag trodde var ovanligt många myggbett efter söndagens besök i huset (även fast vi inte har så mycket mygg där). Som jag sen trodde var bett från fågelloppor. Men när utslagen sprider sig och svullnar börjar jag bli lite nervös. Så får en inpressad tid på vårdcentralen av en snäll sköterska som hör att det nog inte är myggbett. Jag träffar en läkare i 2 min som säger att det är nässelutslag och skriver ut antihistaminer. Han hade inte fel, men under natten till tisdag blir allt radikalt värre. När jag vaknar är min läpp 3 gånger så stor, båda mina ögonlock har svullnat upp och kroppen börjar göra riktigt ont. Jag vaknar tidigt och hulkgråter i soffan. Somnar om och när jag vaknar har killarna gått. Jag gråter och somnar omvartannat. När Anton kommer hem kan jag knappt röra mig. Mina händer och fötter har svullnat upp och jag kan inte ta mig upp. Då åker vi till akuten. Där mina händer och fötter blir blåa och jag får ganska snabbt medicin, som hjälper så sakteligen. Lämnar blod och blir kvar på en stressig akutmottagning i 6 timmar innan jag får träffar en läkare, som kollar och lyssnar och säger "vi ska bara ta ett infektionstest för säkerhetskull, det kommer säkert vara ok". Som kommer tillbaka med skyhöga värden och efter det går det rätt fort. Sammanlagt får jag träffa typ 7 olika läkare. Jag blir kvällens snackis, för ingen vet vad det är. Ingenting stämmer. Jag, som knappt reagerat på något i hela mitt liv, har fått en kraftig allergisk reaktion. På något. Med en eventuell kraftig infektion i kroppen. Infektionsläkarna säger att dom "inte förstår någonting", öppnar dörren stressat när sköterskan tar mitt blod med telefonen i örat och säger "ta ett sånt här test, och detta, och detta också". Jag läggs till sist in. Klockan 03 somnar jag på avdelningen och när nya sköterskor kommer för att mer blod kl 05.30 är jag helt slut. Gulliga gulliga sköterskor som frågar om jag har familj, barn, osv för att distrahera att det knappt går att hitta mina ådror för jag är så svullen. Då brister jag och hulkar fram "att jag har en son som heter Algot och han är 4 och jag älskar honom mer än allt annat och vill bara hem till honom". Jag har aldrig varit sjuk på det här sättet, och hann nog blir lite rädd. Och trött. Sårbar. Medicinen hjälper sakta med säkert, till sist kan jag börja mina fingrar igen. Utslagen har spridit sig till ansiktet och benen och jag kan bara ligga ner men börjar må bättre. Träffar fler läkare, nyfikna läkarstudenter som ber mig berättar allt igen, till sist är jag så van att jag inleder med ett "vill du se utslagen och lyfter täcket". Ivriga, nyfikna ögonen och ett "oh ja dem hade rätt, det är ett spännande case". Hela tiden med värme och glimten i ögat, mitt allmäntillstånd är ok, och det är skönt med lite humor och distans. Sista infektionsläkaren jag träffat undrar om jag har "bråttom hem till Eskilstuna / AIK matchen", när jag frågar om jag får gå hem. Dom är snälla, mänskliga och jag får vara mer än bara utslag. Han berättar att de har haft morgonmöte om mig, pratat med någon senior expert uppåt i landet och eftersom medicinen hjälper så får jag komma hem, men tätt uppföljning förstås. Så idag ska jag tillbaka. Nu är nästan alla utslag borta, kvar är bara mörkröda rodnader över stora delar av kroppen när den kämpar med att få bort det sista. Och jag är helt slut. När jag kom hem brast det och när jag tittar på bilder (som är lite för intima och groteska för att publiceras) så känns den här veckan som 1 månad och 1 timme samtidigt. Tacksam för så fin sjukvård, medicin som vi har och att äntligen få vara hemma hos Algot som sagt till Anton när jag var på sjukhuset att "vi kan låtsas att mamma är hemma", eftersom han saknade mig. Idag har jag mitt återbesök, får se vad som säger och hoppas innerligt att detta var en engångsföreteelse. Hur som, både läkarna och kroppen har ordinerat vila. Så vi hörs på måndag, tack för ni orkade läsa. Det var skönt att skriva av sig. Det är också medicin.
