[caption id="attachment_2147373184" align="alignnone" width="800"] Foto: Claudia Jonson / Den Lilla Fotobyrån[/caption] Jag snurrar min hand försiktigt, känner trevande kring handleden som gör ont. Det känns som den ligger fel. Kroppen minns, jag hade så väldigt ont i båda handlederna efter jag fick Algot. Just det, kroppen. Den. Det har varit så mycket fokus på annat den senaste tiden att jag en stund glömde bort att för inte alls längesen födde jag barn. Även om tiden efter en förlossning är så märklig. Det är ibland så frustrerande att låna ut sin kropp att två månader efter en förlossning känns som en osynlig smärtgräns. Kommer på mig själv att tänka tankar som "nej nu borde jag vara tillbaka" och drar i magen. Ett destruktivt hål att snubbla över för en 2 månaders bebis är fortfarande så liten och min kropp är fortfarande hennes. Och den jobbar så hårt på att räcka till för oss båda. Jag tittar både nyfiket och förfärat på den, fast jag försöker låta bli med det där sista. För det är så tydligt hur den hela tiden fortfarande aktivt jobbar. Svettningarna på nätterna, de livliga drömmarna, de tunga brösten som vilar på magen när jag sitter ner. Dom har så märklig form, känner inte alls igen dom. När jag tittar på dom längtar jag efter mina gamla. Eller efter mina nya, dom som blir när mjölken sinar. Frågar trevande några kompisar "kände ni också av era tarmar efter förlossningen"? Det känns genant. Det är en himla pruttfest när alla organ ska ramla på plats igen. Och ibland blir jag så varm och svettig att jag måste akut gå och skölja mina händer i kallt vatten. Det känns som hela huset håller på att möbleras om. Vart ska allt stå? Jag längtar efter att få trivas igen. Jag tittar mig i spegeln och ser en kal fläck vid tiningen. Drar lite i håret, borstar det och slänger det som fastnar i toaletten. Jag tappar mitt hår medan Idun får sitt. Varsågod älskling, jag är din. Jag stänger badrumsdörren och lägger mig bredvid henne istället. Hon ler när hon ser mig. Och så bestämmer jag mig. Jag väljer att gå tillbaka till att två månader är ingenting. Där mår vi bra. Låter mig omslutas av den sköra tiden vi är i. Ger kroppen tid att laga sig själv hur den vill . Det är det minsta jag kan göra när den gav mig liv.
