Det slog mig när vi var hos min morbror i England förra veckan att deras hus är typ den mest beständiga platsen i mitt liv. Ny golden retriever och några nya barn men annars är i princip allt sig likt. Klassiskt england att vara en dryg månad före oss. Det hade varit 18 grader (!) dagen innan vi kom. Sen blev det februari igen men vi kunde iaf njuta av påskliljorna. Mattan frön mormor och samma gamla möbler som alltid. Jag vet inte varför det fascinerande mig så mycket denna gång. Kanske för att mitt liv ändrats ganska mycket sen vi var där sist? Det är 2+ år sen. Idun i trädgården. Hon ville vara ute själv. Man blir alltid misstänksam när hon ber en ”gå väck”. Jag skyller det barska uttrycket på de danska influenserna i hennes språkutveckling. Idun hade tyvärr bestämt sig för att hon var rädd för hundar, vilket var tråkigt för jag var så pepp på hund-gull. Men istället blev det Algot som övervan sin rädsla för hundar (han blev riven en gång som liten) och bondade med Casper. Älskar att Idun och Algot känner sig hemma här också trots de varit här så lite. Algot grät kvällen innan vi skulle hem och Idun tvingade mig att lova att vi åker tillbaka snart. London tillsammans, vilken grej ändå. Och extra lyx att smygstartar våren. De som åker dit om en, två veckor för nog se körsbärsträden blomma.
