Nu är det några veckor sen vi kom hem från London. Vi hälsade på min familj som bor strax utanför London och en av dagarna passade dom Algot medan jag och Anton tog tåget in till Kings Cross. Som börjar bli ett helt nytt område. Kings Cross var mest ett nödvändigt ont innan (alla tåg går därifrån) men nu har det utvecklats och byggts. Vi var pepp eftersom jag sa "jag vill bara göra något fint, coolt och inspirerande" när vi åt frukost. Det tråkiga med att inte resa as much längre är att jag kan bli sinnessjukt trött på att se, göra och höra samma saker. Det känns som att livet går i en loop och världen är typ 1 x 1 meter. Jag behöver att den känns stor ibland. Vi gick så en så sjukt stor omväg pga visste inte riktigt vad vi letade efter (det nya området var något vi råkade ramla in i). Men hade fina vyer på vägen. Våga vara en färgklick i världen liksom. Jag var glad (och lite tjurig pö om pö som man hinner vara på en dag liksom) och såg ut såhär. Även om himlen var grå och trist så badade ändå London i färg. Vi är nästan alltid här på hösten, våren går ofta till så mycket annat. Även om vi pratar om att åka tillbaka nästa vår och ta tåget över till Paris. Kanske kan man få återuppleva det här. Det är snart sju år sen vi var i Paris sist. Och så till det coola och hippa nu då. Vi ramlade in i det här nybyggda, supersatsningen Coal Drops Yard där man byggt om det gamla industriområden längs kanalen. Det hade bara varit öppet två ynka veckor när vi var där. "Coal Drops Yard is a place to stumble upon something new, to meet with the unexpected. A place where art, commerce and culture come together." - ganska så exakt det jag deklarerade vid frukostbordet att jag längtade efter alltså. Kul att vi bokstavligt talat ramlade in i det också, hehe. En slags gård med mysiga matställen och roliga butiker. Vi fick höra att det skulle öppna ett tjugotal butiker till, så konceptet var inte helt på plats än. Finast av allt var att det ligger i anslutning till kanalen. Älskar verkligen när man är i närheten av någon slags natur. Jag blir inte lika trött då. London kan ju annars vara väldigt busy. Testade inte men såg ju mysigt ut! Vi åt ju lunch här. Anton handlade en skjorta och jag handlade ett halsband för ovanlighetens skull. Från en Londonbaserad designer, kul ju med mindre butiker osv. Sen gick vi vidare, köpte en kaffe och började promenera. Området, eller konceptet, påminner lite om Highline Park i New York. Där det växer upp nytt i den gamla miljön istället för att bara ta bort, gå vidare och glömma. Och lagom till vår promenad så blev himlen blå. Ibland ska man ha tur. Och så promenerade vi längs kanalen en bra bit. Det var ljuvligt och ny sida av London i alla fall inte jag upplevt innan. Ibland är det sånahär saker jag saknar mest från tiden innan barn. De anspråkslösa grejerna som att gå en promenad med en kaffe i handen utan tjat. Överallt längs kanalen finns fortfarande avtryck från människorna i staden. Får se hur det ser ut om ett par år. Hoppas det fortsätter vara tillgängligt för många och inte blir för posh. Om man vill kan man promenera ända fram till Camden Market. Jag blev helt chockad över hur olika stämningar det var från den ena platsen till den andra. Från att nästan bara varit jag och Anton vid kanalen till en turistfest. Allt har väl sin charm men det var inte riktigt vår kopp te denna gång. Så vi åkte hem igen. Det var så sinnessjukt underbart att göra något nytt, ta det lugnt och inte springa eller ringa efter något. När vi kämpade som mest i våras så blev det så tydligt. För att vi ska må bra måste vi ge varandra tid, jag och Anton. Precis som allt annat, det säger ju egentligen sig själv, men det är så väldigt enkelt att vi hamnar väldigt långt ner på prioriteringslistan i denna mitt- i- livet- karusell.
