Nu är vi i Frankrike igen. Eller i Spanien faktiskt. Vi ska äta middag i solnedgången. Jo. Förresten. Det tar tid det här. Jag vet. Jag lägger väldigt mycket tid på att ta hand om mina fotografier. Ger kärlek till var och en, vilket är en aning tidskrävande. Men värt det. Inte minst för en själv. Kan inte hjälpa att tycka att det är lite fint att dryga ut vår resa till Frankrike. Fint att få minnas länge och ordentligt. Detta är vår tredje resa till våra kompisar i Frankrike och varje år har Nils pratat om denna restaurang. Den uppe i bergen vid den spanska gränsen. Jag var skitnära på att inte följa med pga verkade krångligt med Algot eftersom dom öppnade mitt i hans sovtid. Men Anton var bestämd. Jag skulle med. Så jäkla glad för det!!! Även om Algot inte somnade förrän efter midnatt sen. Vi kom fram till en otroligt genuin och pittoresk restaurang med helt slående utsikt. Vi var först och skulle äta "tidigt" - klockan åtta vill säga. Stora stenblock till bord som gjorde rumpan helt varm så fort man satte sig. Det var alltså fortfarande väldigt varmt. Så att solglasögonen immade igen. Kolla! Ett sånt ställe man bara drömmer om när man mitt i vintern sitter och planerar sin sommarresa i någon obskyr liten sydeuropeisk stad när man ratar alla charterresor. Det var njutigt. Och extremt enkelt. Vin i vattenglas och bara en meny. Algot somnade i bilen upp och vi var naivt hoppfulla en stund att han gått och lagt sig för dagen. Snygge-Cornelia! Maten är extremt enkel. Detta är vad man får. Skinka, korv och sparris. Omelett till huvudrätt. Nästan så enkel att man skulle tro att det bli tråkigt. Men nä. Någonting händer med en i en sån miljö. En sån kväll. I ett ögonblick tror man faktiskt, på riktigt, att man är spanjor eller fransos. Man är seden. Cornelia hade fyllt 30 år och i present fick hon ett av mina favorithalsband från Lite Kalabalik. Tur att hon älskade det lika mycket. Titta vem som är vaken! Jahapp. Jag gnällde och suckade lite i en sekund. Men sen kunde jag inte komma över hur gullig han är. Det är så oerhört fint att få uppleva sånt här även med Algot. Att han sitter där med oss, mellan våra kompisar och springer runt i solnedgången. Rör sig fritt och tryggt och lever. Något så oerhört stort i det. Antagligen kommer han inte minnas just det här ögonblicket. Men jag tänker att det finns i honom. Att när han blir stor kommer prata om sina galna föräldrar och deras vänner som alltid var på äventyr. Lärde honom leva livet. Bejakade hans nyfikenhet. Hoppas han kommer säga att han växte upp med en stark livsglädje runt sig. Han är extra gullig när han spejar upp mot himlen, letar efter flygplan. Men vi hade såklart paddan med överallt vi gick. Omöjligt att äta sittandes annars. Jag tänker att det räddat livet på oss många gånger. Att det faktiskt är en hälsofara att springa runt med mat i munnen. Även för vuxna. Så paddan är ett måste. Till efterrätt åt vi getyoghurt med honung. Jag erkänner, inte det godaste jag ätit. Men det var ju det där med att ta seden dit man kommer. Gillar iof idéen av (sötad) yoghurt till efterrätt. Lätt, friskt och gott. Tips till alla som inte pallar laga efterrätt. Möllans ost här i Malmö säljer några franska ibland. Eller har sett dom till jul. Vi äter dom till frukost men det är egentligen en efterrätt. Sen började kvällen ta slut. Och det blev ännu mer som om i en dröm. Nedanför den stora stenmurar sprang hästar. Som man kunde säga hej till om man ville. Algot var nyfiken och jag fick hejda min rädsla lite. Den behöver ju inte vara hans. Och så vände jag blicken bort i en sekund och helt plötsligt hade Algot fått en kompis. En fransk flicka som det tydligen var något speciellt med. Jag kunde inte låta bli att ta en bild fastän det var som att jag såg mig själv gapa åt min mamma "sååå pinsammmmm du ärrrrrrrr" samtidigt som jag tog bilden. Det var så oerhört gulligt och fint och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag fick samma känslor när han sprang runt med sin kompis August i somras. När dom kramades och hjälpte varandra när dom ramlade. Eller när han springer efter Mathilda och skriker förtjust med axlarna uppe precis vid öronen. Kanske är det något med att se honom våga att själv navigera i den här världen. Se honom i sina helt egna relationer med andra människor. Föräldraskapet, så starkt och konstigt ibland. Ganska ofta. <3 En kväll att minnas, helt klart. Precis innan solen gick ner satte vi oss i bilen och följde solen hela vägen hem. Sen varade nattningen ända till nästa dag. Men lätt värt det ändå.
