Vi har pratat om denna typen av resa i flera år. Att få barndomsminnen som både jag och Anton har. En klassisk solsemester. Kreta, denna svennebannan ö, som nog är allt annat än. Vi tog oss till Almyrida. Jag packade en klänning. Vi köper gyros och äter vid havet. Allt görs vid havet här. Men man får lämna idén kring en annan version av sig själv hemma. Solen gör inte en helt personlighetsförändrad fast reklamen lockar med det. Vår första dag fick vi ett väderfenomen på köpet. Det var som att vi levde i ett sepiafärgat foto och när Algot sa ”mamma regnet är gult” tänkte jag att han skojade. Men det gjorde han inte. Det regnade sand från Sahara och nu vi vaknade dagen efter var precis allt allt allt sandigt. Men det var 30 grader varmt och det kändes som vi precis hade upplevt något alldeles speciellt. Morgonen därpå var allt genomskinligt igen. Det blåste storm men vågor är kul. Och lite läskigt. En svårförklarad kombo för små barn. Att vara försiktig och njuta samtidigt av att det kittlar i magen. Eftersom vädret var inte hundra procent bad hyrde vi en bil. Vi ville spana in romarriket lite och kolla på bergen. Kreta, inte så svennigbanan ändå. Och de gamla romerska byggnaderna är ju ändå fascinerande. Jag försökte förklara det virala skämtet för Algot men han tyckte inte det var så skoj. Som att vi gjorde oss löjliga över allvaret. Vilket inte är helt osant ju. Och så åkte vi en spricka i bergen. Även om jag tror barnen kommer lista poolen som nr ett sevärdighet så kunde jag och Anton samla lite extra bilder till familjealbumet.
