Hej från en helt ljuvlig söndag i England. Lördagen regnade bort och blev näääästan lite tråkig. Så vi var alla ivriga att komma ut dagen därpå och då sken höstsolen som bara den. Varmt var det också, kanske inte prick så varmt som Algot önskade men när han sprang (vilket han gör al(g)ot) så rök både jacka och mössa. Här hemma är snart de flesta träd helt kala men här stod de fortfarande i sin fulla prakt. En och annan dahlia blommade till och med. Och dessa, så fina. Kommet inte på vad de heter men ibland kan man hitta dom som snittblommor. Inte minst i Köpenhamn. Såg någon som kombinerat dom i en bukett med amaryllis och lite annat. Väldigt fint. När vi var inne i London köpte jag det här halsbandet från en Londonbaserad designer. Älskar det redan, tror det blivit mitt vardagssmycke. Lite ovant för någon som annars ofta bara pallar ta på sig enstaka armband och ringar ibland. Vi gick en lång promenad genom lera, skog och åker med sikte på deras lokala pub. Där vi (och alla andra) åt sunday roast. Åh vad jag önskar de var mer naturligt att göra hemma. Det var helt perfekt söndagssyssla att gå en promenad, äta god mat och promenera hem igen. Så innerligt härligt. Algot var tapper även om han fick rida mycket på axlarna. Här ser man förresten hans små fräknar om man tittar noga. Tillsammans med smuts och skrapsår förstås. När vi hade ätit klart höll solen redan på att gå ner. Det är ju det brutala såhär års, men skymningarna är fantastiskt vackra. Promenaden fick mig att bli nyfiken att resa ännu mer i England även om det känns omotiverat att åka någon annanstans än till familjen här. Här inne tornar Knebworth Park upp sig. Hur enastående? Pris som "störigaste promenad-sällskap" gick till mig och Algot som stannade stup i kvarten. Jag för att fota och Algot som skulle frysa alla till is. Hej! Varmt, geggigt, sol och en svag vind, typ allt som är höst på en och samma gång. I gamla Ganni brallor från tiden innan Ganni exploderade och alla tittade på dom och sa saker som "lustiga byxor, är det bomullskvistar på dem, humm.". Om dom bara visste vad som stundade, hehe. Sen gick vi hem igen, med röda kinder och trötta steg. Frisk luft alltså, vilket sömnmedel. Så fina dagar hos min familj så när vi skulle åka hem satte Algot sig på tvären och sa "Nej Malmö, stanna här". Vilket var rörande eftersom det faktiskt var ett helt år sen han var här sist. Då vet man att kärlek och värmre genomsyrar en plats när man inte vill åka hem.
