Om en vecka åker vi. Vi ska tågluffa genom Europa. I nästan fyra veckor.Vi får väl kalla det Antons 40-årspresent eller något. Egentligen började det med ett Black Friday-köp hos Interrail. “Why not?” tänkte jag, utan att fullt ut förstå omfattningen av en tågluff med två barn. Men nu har vi krämat på ordentligt och det känns så himla kul. Det finns också något annat i det som jag ser fram emot. Jag ska vara ledig hela barnens sommarlov. Hela. Det har typ aldrig hänt.Jag svarade på mejl från BB. Spelade in reklamfilm fyra dagar efter att ett nässelutslag gjort att jag blev inlagd. Och när en PR-byrå undrade hur jag tänkte lösa en leverans eftersom jag skulle föda svarade jag något i stil med: “Jag har redan fött, ses på torsdag.” Och även om jag varit anställd de senaste åren så har arbetsmoralen varit densamma. Aldrig bättre än min senaste leverans. Typ Så. Mitt engagemang brukar det helt enkelt inte vara brist på. Men det kan kosta en del.Inte för att jag ångrar något. Jag var (är) jag och då var då. Men med det sagt känns det fint att unna både dåtidens och nutidens version av mig själv (som blivit bättre på gränssättning och att lyssna in, men well, man är som man är) något annat. Lite långledighet. Lite färre måsten. För första gången någonsin, tror jag.Men tillbaka till tågluffen.Plötsligt satt vi där med biljetter. Efter år av prat om att uppleva Italien med barnen kändes det som en självklar destination.Rutten är ungefär lika delar noggrant planerad som optimistiskt höftad. Men låt oss vara ärliga. Vi är fyrtio-ish med två barn (snart 39 om jag får be) och inte youthful 19. Vi ville ha det lite gött också. YOLO light.Så vi har planerat en rutt, bokat de flesta boenden och skapat precis lagom mycket struktur för att ingen ska behöva bli hangry mer än nödvändigt. Det känns faktiskt väldigt skönt att ha något att hålla blicken på när vi väl är iväg.Så. Håll i hatten nu.Vi börjar i Hamburg, tar nattåget till Zürich och fortsätter sedan upp i de schweiziska alperna. Några dagar i Pontresina med vandring, bergsluft och förhoppningsvis den sortens vyer som får en att spontant vilja bli en människa som bestiger berg.Därefter väntar Comosjön och några dagar i Tremezzo. Sedan vidare till Andorra. Efter det börjar vi långsamt röra oss norrut igen. Verona. München. Berlin.Två nattåg är bokade. Ett mellan Hamburg och Zürich och ett mellan Berlin och Malmö. Både vi och barnen är nervösa.Vi har valt ett Global Pass med tio resdagar (barnen reser gratis på detta fram tills de fyller 12 år), vilket känns som en bra balans mellan att förflytta sig och faktiskt stanna upp.För det är nog det jag längtar mest efter. Inte nödvändigtvis att beta av platser. Utan att få leva lite långsammare. Och kanske framför allt att vidga våra vyer. Mina. Barnens. Våra. Påminnas om att världen är större än vardagen hemma och samtidigt inse hur mycket man tycker om den också.Om allt går enligt plan kommer vi resa genom fem länder, göra elva stopp och vara borta nästan fyra veckor. Om inget går enligt plan blir det säkert ett äventyr ändå.Och kanske är det just det som är hela poängen.
