Hej vänner. I natt låg jag vaken och när jag vaknade jämförde jag känslan med en slaktad tupp - huvudet är av men kroppen springer vidare. Så även om semestern officiellt har börjat (sen i fredags!) så ska kroppen också hinna anpassa sig. Jag hade svårt att sova i natt - svettades ut den sista sucken från jobbvåren.Jag tvekar att skriva om stress och press för jag tycker det kan slå fel åt olika håll. Glorifieringen av att ha mycket att göra blir jag själv provocerad av, att älska sitt jobb - absolut - men livet behöver vara mer och så vill jag inte att någon ska oroa sig i onödan. En liten baksida att skriva ärligt om saker som bor i kroppen är att jag också måste lita på att den som läser måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Jag kan verkligen tycka om mitt jobb och samtidigt brottas med stress, jag kan ha stress utan att vara utbränd, jag kan känna mig utmattad utan att det är någon kris och jag kan älska mina barn samtidigt som deras intensitet utmanar mig. Det skriva ordet kan färglägga och brodera ut men det kan också slå bakut. Är ni med mig? Vi behöver lite av allt. Som en känslomässig tallriksmodell. Med det sagt- välkommen till dag 1 av sommardagboken.
