Vad vore sommarlovet utan att drabbas av i alla fall lite vemod? Anton må ha rätt i att den ofta sammanfaller på ungefär samma tid i min menscykel - sommar eller inte. Men så dansar ju sommaren så smärtfritt med vemodet, svävar över golvet, lätta som fjädrar. Snart är sommaren förbi. Även om jag alltid drabbats av akut sorg när något härligt tagit slut. Semestrar, jul, fester, kalas. Allt som har längtats till, eller överraskat mig genom att vara fenomenalt. Nu är visserligen halva semestern kvar men första etappen var så bra och dagarna hos min mamma bjöd på den typen av spontanitet som bara sommaren kan. Så ja, nu dansas det i kroppen. När Algot häromdagen återberättade en sak från tidig i somras och suckade djupt från magen när han sa ”det var verkligen roligt mamma” och vände blicken ut genom bilrutan, som någon slags automatiserad Ferdinand dundrades på autobahn, då slog det mig: han är som jag. Njuter så hiskeligt när något är så underbart sött, och sörjer det lika surt när det helt plötsligt är ett minne. Imorgon börjar del två.
