Jag vet inte varför men jag har typ varit rädd för vår trädgård i sommarhuset. Medan andra glänser på Instagram med den ena kunskapen efter den andra buketten så har jag mest stängt dörren och tagit mig ann rollen som barnpassare. Kanske är det för att jag bott i centrala stan i halva mitt liv nu, eller kanske för att vi köpte huset när jag mådde som absolut sämst efter Algot som lämnat ett otryggt hål i mig eller kanske är det för att jag helt enkelt inte har fått lära mig hur man manövrerar trimrar, motorsågar och andra livsfarliga verktyg. Samtidigt som det finns en tredje aspekt av det hela. Jag vågar knappt erkänna det men jag tycker också naturen är lite...äcklig. Det k r y l l a r av mördarsniglar (vårt första år åkte jag hem till stan i ren protest över alla snigelhögar efter flera veckor av regn), när jag skulle rensa ogräs häromdagen stack jag ner handen rakt ner vid en kopparorm och en gång gick jag ut barfota och råkade trampa på en naken liten fågelunge som ramlat ut ur boet. Mössen orkar jag inte ens prata om. Men nu räcker det. Min rädsla och passivitet har gjort att jag typ inte gillar mig själv i huset. Eller känner igen mig. Det blir även otroligt snedfördelat mellan mig och Anton vilket leder till onödiga bråk och så står jag inte ut med känslan av att jag passar mina barn. Så nu har jag kommit på mitt nyårslöfte: våga göra mer saker i trädgården, fråga när jag inte kan och testa mig fram. Öppna dörren, Christin! Jag började idag med att sätta på trimmern och spenderade två timmar i trädgården. Jag var skakig, smutsig och lycklig när jag var klar. Tog Anton i handen och visade allt jag hunnit med. Jag var barnsligt stolt över mig själv för lite (mycket) ogräs. En extremt härlig känsla. Nu ska jag lära mig allt jag behöverför att klara mig själv - om och när jag vill. Så vi kan se detta inlägg som min självständighetsförklaring. Jag ska bara skaffa lite snygga arbetskläder först.
