I mellandagarna var jag fast besluten att äntligen ta mig till Ordrupgaard i Danmark. Ett museum med både ny och gammal arkitektur. Min mamma tok-sågade det moderna nybygget. Kan ändå älska när hon går loss, haha. Och Anton höll med henne utan att ha varit där, men visade sig att han inte heller var ett fan av arkitekten Zaha Hadid. Det var jag, Algot och min mamma. Detta är något som är så otroligt roligt med större barn - när de håller på att utveckla någon form av intellekt. Även om Ordrupgaard får extra plus för en härlig liten barnavdelning i anslutning till presentshoppen. Vi var där för att främst kolla på Ai Weiwei konst. Jag tänkte det var smart att kittla Algots konstintresse med nästan 700.000 pusselbitar. Och det med konsten är att samtidigt som vi imponeras över hantverket och allt Lego får Algot också veta mer om Kina, diktatur och världen där ute. Okej, minus för de lutande golvet, kan jag hålla med om. Men föll såklart pladask för Finn Juhl ”Pelikan Chair”. För nätta 75.000kr per stol. Jävla dansk design. Algot snodde min macka med hønsesalat och jag fick äta hans extremt vattniga pasta bolognese. Den var, utan några tvivlen, sämre än arkitekturen. Hade jag inte varit hungrig och ville börja kolla på konst hade jag börjat gapa på personalen. Jag trodde Algot skulle vara sjukt pre-teen och mest klaga på utflykten. Men han lyssnade nyfiket på min mamma och blev imponerad av allt hon kunde. Han tyckte konsten var suddig, och han hade ju inte fel, men jag älskade det! Flora Yukhnovich utställning ”into the woods” imponerade på mig. Min första konstupplevelse som jag minns att jag uppskattade var när Louisiana ställde ut Georgia O'Keeffe verk 2002. Så det finns väl något i den typen av motiv som tilltalar mig. Soligt, snöigt och vackert. Men ser också framemot att åka tillbaka i vår. Parken är fin och även där finns konst. Kanske lyckas vi tajma det enorma magnoliaträdet som står framför den gamla herrgården.
