Igår började dagen med att alla var tjuriga och trötta. Ingen jättehärlig kombo och alla kände att dagen hängde i en skör tråd. I hemlighet drömmer jag om en hel dag i sängen med datorn på magen och serie-maraton men det finns inte i verkligheten. I verkligheten är det lättare att trycka in sömnbristen i garderoben igen, snabbt stänga dörren och göra något utav dagen. Efter lite sura förslag fram och tillbaka landade vi här: Sofiero. Ett tåg, en buss och riktigt mycket space. Trettiofem minuter senare efter taget beslut var vi ute ur dörren. 1,5 timme senare stod vi här, framför Sofiero Slott. High Five till familjen oss! [gallery columns="2" size="full" ids="2147374005,2147374006"] Vi visste inte att vi tajmade rhododendron-blomnigen men så glada vi blev när vi sprang rakt in i detta fyrverkeri till park. Snart sista sucken men ändå, väldigt vackert. Rhododendron gör sig bäst i massor. Kolla, så ljuvligt. [gallery columns="2" size="full" ids="2147374021,2147374009"] Det fanns alltså flera anledningar att åka på utflykt till Sofiero. I orangeriet var det en utställning om och med pelargonier - passion för pelargon. Också fint. Men nog är allt en klassisk rosa Mårbacka min favorit fortfarande. Och till sist, huvudnumret för denna gång. Utställningen med Josef Franks flora inne i slottet. Håller på till 20 september så rekommenderar verkligen ett besök i sommar. De släpper bara in några i taget så man enkelt kan hålla avstånd. Vilket gjorde att man faktiskt kunde se utställningen istället för att stå på tå och försöka kolla över någon huvud eller mellan två. [gallery columns="2" size="full" ids="2147374011,2147374013"] Och det är ju helt underbara mönster. Inte helt enkelt att kolla på med en femåring. Inte på grund av Sofiero egentligen men det blir så himla tjatigt att påminna Algot om avstånd stup i kvarten. Som när han sprang in i en butik där som sålde glass och Anton sprang efter. Då råkade det bli sju personer där inne när det bara fick vara sex. Så Anton blev bums utskickad och kvar där inne var Algot. Och en tant höll upp handen mot mig när jag efter mycket uppståndelse skulle in och köpa glassen efter att fått ut Algot och sa prompt "backa genast". Huh, så lätt det blir fel och hetsigt I DESSA TIDER. Nåväl, ute i parken var det gott om plats och vackert. På denna bro tog jag och Anton bröllopsbilder när vi gifte oss. Men de togs med en analog kamera, måste leta upp dom bilderna. Och så kunde man förlora sig i detta igen. Naturen, sån tio-poängare. När vi kommer hem från såna här utflykter är vi alltid helt slut. Vi får alltid räkna med att timmen vi kommer hem är...mindre kul. Och vi tjafsar alltid när vi är iväg eftersom energin inte helt räcker, men det är värt det när Algot ändå säger påväg hem "vilken kul utflykt det va". Det är härligt och finns energi i det som man kan portionera ut till andra energilåga ställen. Det var ostadigt väder. Jisses, vilken terräng vi tog oss igenom för att försöka ha en bra dag. Men så blev den bra också. Idun som flörtar med alla. Och jag ser ler som ett fån innan jag kommer på att det är henne folk tittar på och ler mot, hehe. [gallery columns="2" size="full" ids="2147374007,2147374024"] Såg ut såhär! När vi åt lunch var vi sannerligen en klassisk barnfamilj. Jag kunde se ur ögonvrån hur folk smålog och skakade på huvudet åt oss. Vi åt i omgångar, en tjurig Algot som skulle ha vatten och absolut inte saft, som blev akut kissig precis vid första tuggan och medan han kissade så bajsade Idun genom alla sina kläder. Jag hetsåt min mat och höll sen Idun som en fotboll för att inte få bajs på mig, sen kom killarna tillbaka och jag tänkte för mig själv medan Idun låg på skötbordet med ryggen fylld av bajs "så länge man jobbar metodiskt med en sak i taget går det ganska bra". Kommer tillbaka till bordet och hinner precis luta mig tillbaka när Algot spiller ketchup på min nya kjol och jag bröt ihop. Metodiskt, my ass. Sen blev himlen svart igen och vi tänkte att nu är det nog ändå dags att åka hem. Så då gjorde vi det. Ännu en vacker, intensiv och underbart dränerande dag. Tips!
