Jag tycker inte om skogen eller, jag gjorde inte det fram tills Anton lärde mig han har det i sig och gett lite av det till mig får väl erkänna att på sommaren så har jag forfarande svårt att förstå har inte tid att lämna havet men på hösten, då känns allt glasklart doften av blöta löv, rasslandet och letandet blir så jäkla exalterad när dom dyker upp mitt framför näsan på en trattisarna har upptäckt rent av otrevliga sidor hos mig själv blir hialös, girig vill bara ha mer inte dela med blir alltid nöjd när min påse är störst avundsjuk när någon annan ramlat över guld men sen jag träffade Anton är det här är alltid det jag längtar efter tröstar mig med när sommaren är slut krispig luft och att få vara klartänkt skingra tankarna leta med händerna fokusera blicken få koncentrera sig men denna gång var det några få trötta, skrumpna stackare vi hittade baksidan av en varm sensommar och kanske en påminnelse om att man inte kan få allt på samma gång
