Ser ni vem det är? Trattisarna! Eller ja, detta är ju chefen, kantarellen, men ändå: höstens bästa gäster. Glädjen i september har jag 100% att tacka Antons familj för. För 10+ år sen hade jag aldrig kunnat peka ut en trattkantarell i en lineup. Varje år, samma ställe: 2014 , 2015, 2018, Fast nu med två extra personer från 2020, Idun och Johannes, som vaggas in i samma tradition. Visst är det härligt Idun? Havet är nummer 1 stora delar av året, men skogen kör om två gånger om året. När våren exploderar och den skira grönskan sticker som neon i ögonen. Och så nu, när man plockat fram de stickade tröjorna igen och trattisarna sticker upp från marken som gubben i lådan. Vi brukar faktiskt inte hitta såhär stora trattisar, just här, såhär tidigt. Men detta är en positiv sidoeffekt av en riktigt värdelös och regnig augusti. Det är verkligen som att hitta guld. Alla får minst två bullar var. Algot är van vid att detta är något man gör som en en Paulson/Andersson medan Idun fortfarande tror hon är en pingisboll och inte riktigt vet vad hon ska göra av sig själv. Så det blev en kortare tur i år, men desto större påsar med hem än andra år. Men framför allt så var det så otroligt härligt att vara ute i naturen och bara lunka runt. Utan något att fixa, laga eller tvätta. Bara natur och sina egna steg. Blev så pepp på att komma ut mer att jag klickade hem en större bärsele till Idun som hon kan sitta bättre. Buckle up, Idun, and let's go!
