När vi var iväg på vår resa så skrev jag inte en ända dagboksanteckning. Vid ett par, tre tillfällen skrev jag ner tankar och idéer i telefonen men annars så skrev jag här. Lika mycket som jag skrev hem till er, så skrev jag till mig och till mig och Anton. Jag skrev ingen prosa eller välformulerade dikter. Jag gjorde ingen konstnärlig film om resan och jag skrev ingen sång för jag kan inte hantera ett ända instrument. Allt jag har från resan är mitt huvud, 6500 fotobilder och bloggen. Bloggen blev en ventil och ett sätt att formulera en liten del av mig och oss. Jag drar inga abstrakta streck på vita dukar och istället för att ställa ut mig själv i en vitmålad lokal, så är jag här, bara ett klick bort. Det skönaste med att bli äldre är att det blir lättare, tycker jag, att vara sig själv. Vad nu det betyder, men jag minns tonåren och gymnasiet speciellt som ett ända virrvarr av att försöka passa in. Min gymnasieskola var ett ställe där fördomar frodades och det krävdes inte mycket innan någon annan hade bestämt vem eller hur man var. Det var skönt att lämna det och med åren hitta sina egna sammanhang tillsammans med folk som vuxit ifrån mobbingmentaliteten. Men så ibland slungas man tillbaka till den där tiden då vad man hade på sig eller vilken musiksmak man hade definierade en som person. Ibland och helt utan förvarning hittar jag mig själv bland vuxna som fortfarande, i allra högsta grad, beter sig otroligt primitivt, som försöker göra mig till något jag inte är för att må bättre själv. Barnsligt av dem, såklart, och kan säkert bortförklaras med den ena avundsjukan efter den andra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte lämnar en dålig eftersmak hos mig även idag eller att det inte stör mig när någon försöker sätta mig på plats. Det är irriterande när någon dumpar sin skit på mig genom att spela på min potentiella osäkerhet, men den stora skillnaden mellan då och nu är att det inte blir mer än irriterande. Det ger inga gedigna blåmärken och genererar inga självdestruktiva beteenden för det är faktiskt lättare att skaka av sig idioti idag. För tio år senare är jag, oavsett fördomar, mer av allt. Jag har blivit bättre. Här, på denna sida, finns ingenting som inte vill vara här eller inte gått med på att vara här. Här finns en liten bit av mig och livet i Malmö. Ni hittar även Anton här ibland poserandes i några av livets, mer eller mindre, triviala ögonblick. Här är små delar och pusselbitar av det finaste jag har. Från mig till er.
