Idag har vi varit i Köpenhamn. Vi kastade oss på tåget efter ett litet sammanbrott från min sida. Jag har varit och är så tacksam över att jag varit glad sen förlossningen och känt mig som mig själv igen (med modifikation) efter graviditeten. Jag tog inte alls det för givet. Men med det sagt så är post-förlossning-hormonerna fortfarande något av en bergochdalbana. Ett par tårar fälls medan jag försöker hitta en balans mellan det gamla och det nya. Reaktionen går inte att stoppa när vi inte får plats på tåget och två cyklister springer om oss och norpar de sista platserna. Dessutom är jag fortfarande kall från ösregnet som drabbade mig och Algot på morgonen. Jag försöker låta bli att gråta men ju mer jag försöker låta bli desto mer hulkar jag. Allt känns dåligt och så skäms jag för att jag är ledsen när jag egentligen har så mycket att vara glad för. Som att det är omöjligt och olagligt att vara ledsen och glad samtidigt. Jag vill vända och gå hem igen men Anton står på sig. Mejar ner folk i dörröppningen med vagnen när nästa tåg kommer. Vi skall på och vi skall till Köpenhamn! Anton hjälper mig över tröskeln, som ibland är lite högre än vanligt, och påminner mig om att inte vara för hård mot mig själv. Man kan vara ledsen och glad och på besök i Köpenhamn samtidigt.
