Jag kan inte förklara det mer än att jag en dag bara visste. Det var en sån där dag där man inte vet om det fortfarande är vinter eller vår när jag ringde en kompis som står mig nära och sa "jag vill göra något annat". Hon blev knappt förvånad, utan visste det nog långt innan jag sa det rakt ut. I samma andetag kändes något konstigt bekant. Jag kunde höra mitt hjärta slå i jämntakt och magkänslan mojnade och slutade göra ont - jag hade stängt rätt dörr. Och i det fanns det helt plötsligt plats för nyfikenheten inför att öppna en annan. Med det sagt: idag slår jag upp portarna till mitt nya blogghem. Hej Baaam! Nu då? Jag ser så framemot att släppa in frisk luft i bloggen. Sommarvindarna känns mjuka och varma när jag blundar och står med ansiktet i solen. När man funderat på något stort länge, så blir man också riktigt trött. Så först och främst ser jag framemot någon form av sommarlov. Lättare sagt än gjort när man frilansar och driver ett företag (som kreatör och kommunikatör-sociala-medier-specialist), men är det något som äntligen sjunkit in i skallen efter x antal år av terapi och ångesthantering är att återhämtning verkligen är livsviktigt. Men det är också jättesvårt. En gång när jag och Anton gick i parterapi fick vi skriva varsin lista på vad vila innebar för oss och vilka aktiviteter och miljöer som gav oss vila. När vi vände blocket och jämförde så lärde jag mig att vila betyder olika för olika personer. Skräll! Jag kände mig upplyst och som en idiot samtidigt. Men lägg till att man också har duktiga-flickan som någon slags konstgjord ryggrad, och att man får ett beroendeframkallande adrenalinpåslag av prestation och bekräftelse, till insikten att konceptet av vila också är riggat - så är man ganska nära en total kraschlandning. Så nu tittar jag väldigt mycket på TV för det gillar jag, medan Anton är ute i skogen. Anton är min man förresten, han är arkitekt. Under vår soffa ligger lite brödkanter från fyra olika mackor, en utspridd kortlek, söndertuggat memory och två pyjamaser i olika storlekar. Den ena är Algots. Han är min 6-åriga son. Jag fick barn när jag var 28 år gammal och det var som att simma i en tsunami. Därför gick det nästan fem hela år innan Idun kom. Hon är 1,5 år nu. Jag hade lärt mig simma när Idun föddes, men hade nog mjölksyra sen förra gången och drabbades av postförlossningsdepression - igen. Jag sökte hjälp snabbare denna gången (tack erfarenheter!) och började må bra igen efter förra sommaren. Och mer? Jo, vi bor i centrala Malmö på vardagar och när långhelger och lov tillåter åker vi till vårt sommarhus på landet. Min svärmor brukar kalla det för "njuthuset", vilket är fint med tanke på att det alltid finns något man kan göra i ett hus från 1800-talet med en tomt på 8000kvm. Nyligen hittade vi också ett växthus på tomten, som blir vårt nästa mångåriga renoveringsprojekt. Det tänkte jag berätta mer om snart. Jag har även andra inlägg som kliar i fingrarna: om våra sommarplaner, om jag hur jag grät bort hela förra sommaren, inredningsplaner, framtidsfunderingar och vad jag längtar efter när vi är vaccinerade. Att kunna åka och hälsa på min bror och mina brorsbarn i Köpenhamn är en sån sak jag längtar efter att ta för givet igen. Jag är nämligen halvt dansk, fast min mamma bor i Kalmar nu för tiden. Och första flygbiljetten jag bokar är till London för där bor min morbror och kusiner. Tills dess tänker jag att vi går igenom vardagen tillsammans. För det är verkligen den platsen som denna bloggen - ni - har i mitt liv. Så jag avrundar med ett ödmjukt tack-för-ni-läser och välkomna hit <3
