Ibland känner jag mig som Peter Pan som om jag går baklänges och ramlar in i alla som fortsätter framåt jag lämnar rum som består av för många beslut släcker lampan trycker in allt i garderoben vill du det, det eller det läser om mål tips, självhjälpshallå tydliga vägar skottade och saltade dit ska vi äh, det kan vi ta sen, tänker jag - för helt plötsligt vill jag bara dansa stöka ner, göra min grej snubbla och aldrig gå och lägga mig igen vara uppe sent jobba för mycket inte tänka så jäkla mycket på att det finns en morgondag också våga lita på att den finns där ändå, även om jag inte sköter mig att allt inte är upp till mig dagarna går förhoppningsvis ändå istället vill jag stanna i stunden släppa loss va glad, ge mig hän so I did i världens bästa sällskap kompisar, vilken guldgruva dom har en stor del av mig, vem skulle jag va om jag inte fick va Christin med dom där jag får vara enkel och svår komplex, orimlig och få säga saker jag bara vågar säga där hos dom i vår hemliga livslevande, livsnödvändiga vrå jag ramlade in vid halv fem på morgonen i lördags, söndags? jaja, någon dag med världens flin, huvudvärken from hell visserligen men vad gör det när man har världens lättaste kväll runt sig i sig ett till minne att spänna fast, så bra att jag önskade att den aldrig skulle ta slut hoppas att vi forever, i alla fall lite grann alltid ska våga vägra att växa upp