Vi är tillbaka i stan efter några riktigt blöta men mysiga dagar i sommarhuset. Hela vår trädgård är en gyttjepöl och vi fick be gästerna att parkera bakom varandra och inte på gräsmattan för då skulle dom inte komma hem igen. Eftersom bilen skulle sjunka ner till kina i kvicksands-geggamojja. Regn har vi alla fall inte haft för lite för detta år. Vi avslutade hur som helst året lagom excentriskt - två björnar på stan. Pricken över i var att min svägerska också hade leopard på sig. Urvägen här kommer vi, liksom! Hej 2018! Började tydligen också året ganska excentriskt. Det bådar gott. Under 2018 lovar jag att bejaka knäppheten ännu mer. Leva ut och leva mer. Städade ihop huset och satte plastlock på allt så mössen inte trivs alls för bra och sen åkte vi tillbaka till stan. Jag gick på ett spinningpass där instruktören inte dök upp. Och jag frös till is en sekund, tänkte nej nej nej - ska året verkligen börja såhär? Med en no show? Ville typ krama tjejen som löste situationen med att sätta sig på cykeln längst fram och säga "jag är instruktör på ett annat center, men nu kör vi". Blev plötsligt en väldigt symboliskt och utmärkt sätt att börja året - lösningsorienterat. I år vill jag komma tillbaka till träningen. Ett ämne som jag tidigare valt att inte skriva om. Alls. För jag förstår att det är så himla laddat för många, även för mig när själen inte mår bra. Men för mig är träningen oftast ett oerhört starkt och konstruktivt redskap att kontrollera min ångest. För jag är en person som lever med ångest. Jag får nog acceptera att den aldrig går över; den blir bara bättre eller sämre. Och när det är bättre, gör träningen det ännu bättre. För det ska erkännas att jag mått för dåligt under hösten för att träna. Varit för stressad. Inte helt oproblematiskt. Ibland jobbigt att prata om, min ångest, för en viss rädsla att jag ska bli min ångest. Bara. Men samtidigt vill jag att det här ska vara en plats där allt får plats. Det ljusa med det mörka, det lätta med det svåra. För någonstans där finns livet. Bland kvävande ångest och Anton i en björnmask. Där finns jag.
