För en vecka sen var jag extremt pepp och inspirerad. Men någonstans mellan min dunderförkylning och mensvärk från helvetet sögs peppen upp av jorden och in i det brinnande helvetet som ibland är kvinnokroppen. Min menscykel är helt åt fanders sen jag fick Idun. Vissa månader tittar jag förvånat ner mellan benen och säger "oj har jag fått mens" för mig själv, medan jag andra månader känner mig som en trasa som långsamt vrids ut. Och regelbundenheten ska vi inte ens prata om. Hann bli lite nojig när jag var tio dagar sen men "det vore ta mig fan en jungfru-födsel då" som vi konstaterade i ett distanserat skrattanfall. Ja, I said it. Småbarnslivet och tvåbarnslivet är en moodkiller. Ett par dagar har det faktiskt varit sol i jul, men jag orkade bara gå till Mcdonalds och tillbaka en gång. Tog en bild, för då räknas det ju. Jag känner mig biten av insekten som är januari just nu. Längtar till Malmö-våren i februari då vi fotar krokusar igen. Gjorde ett optimistiskt försök att gå till kontoret idag. Men gick hem igen för kände mig ta mig tusen inte tipp topp fortfarande (om ni nu trodde det efter ovanstående utdrag ur min bok). Jag var säker på att jag behövde komma hemifrån efter en lång ledighet. Men det är jag inte så säker på längre. Jag gillar uppenbarligen att jobba på samma sätt som jag tar av mig kläderna på kvällarna. Prick där jag står, när jag står där. Och plockar absolut inte upp efter mig.