Jag minns den här bilden väl. Jag minns den för att jag fortfarande kommer ihåg känslan av total haveri - hela min kropp dunkande som en orytmisk trumma. Det är en av få gånger där jag varit så sliten att typ hela min kropp svullnade. Det var vår surfvecka på Bali förförra våren. Jag upplevde mitt livs förkylning, samtidigt som jag dunder-stukade foten 30 minuter in i vårt första surfpass och efter en vecka av stenhård träning såg jag ut sådär. Jag kunde inte ens öppna mina ögon ordentligt så trött jag var. Och det var den här bilden som dök upp i mitt huvud när jag i morse försökte komma på ett sätt som förklarade hur jag känner mig just idag. "Trött", räcker liksom inte. Man skall inte klaga, men jag gör det ändå. För jag var nära tårarna när jag kl 5.30 imorse insåg att jag varit tvungen att gå på toaletten en gång timmen i natt och att jag dessutom vaknar varje gång jag skall vända mig. Magen är så pass tung nu. Det behövs inte speciellt många nätter av det där innan man känner sig en smula galen. Beskona mig gärna från "vänta du"-kommentarer (som är sjukt vanliga när man klagar och väntar barn) för jag tänker att även om jag kommer sova precis lika lite när han väl är här, så får jag i alla fall ha min kropp (någorlunda) ifred. Just nu får min kropp aldrig någon paus.
