Så fort man börjar ge sig på att göra något annat än att vara nyförlöst så springer dagarna ifrån en. Även om det absolut inte går att utröna något slags mönster än. Istället för att påstå att Idun är på ett eller annat sätt just nu så har vi helt enkelt börjat säga "idag var såhär" eftersom varje dag är så olika. Och när någon dag eller natt varit extra jobbig håller vi oss på hemmaplan. Det är tryggt och det är skönt i en tid när allt är nytt och är uppe och flyter i bebisrymden. När Algot är på förskolan städar jag hemma, för det är skönt och ger en känsla av normalitet och sen när han kommer hem är det bombnedslag igen. Vilket också är normalt. En dag kom Anton hem och frågade vad vi gjort och jag svarade "jag har inte gjort något rimligt överhuvudtaget idag" men la snabbt till "vilket är rimligt". Vissa dagar ligger jag bara och stirrar på henne, njuter och försöker samtidigt landa i allting. Fikar med mig själv med Greys Anatomy i bakgrunden. Ibland är det så tråkigt att jag tänker att jag sakta men säkert håller på att bli hjärndöd men samtidigt är det helt underbart att få ha såna dagar. Som många andra kämpar jag också med att känna att jag duger även när jag inte producerar och detta är sannerligen en (livsnödvändig) övning i att få bort den känslan. Jag kan gripas av en känsla av att jag ligger så totalt efter, vilket kanske hade varit sant i en normal arbetssituation, men försöker snabbt påminna mig om löftet att den känslan inte hör hemma här. Ett mantra på repeat att jag gör så gott jag kan med en famn full av ett nytt liv. Vissa dagar vägrar hon sova och då blir jag orolig att något är fel. Googlar hur mycket bebisar sover. Andra dagar sover hon så mycket att jag oroar mig för att något är fel. Goolar hur mycket bebisar sover. Att få barn alltså, huh, så sårbar man blir. Men jag har lovat mig själv att njuta av nu, även om vissa saker är totalt ångestladdat. Men gosiga kinder, stickade mössor och gulliga små byxor måste också få lov att vara en del av bebisbubblan. Min älskade lilla unge nästan helt klädd i kläder stickade av personer som finns i hennes liv på ett eller annat sätt och som alla är så glada för att hon är här. I det mår jag bra.
