<div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div>När vi var i Stockholm såg vi <a href="http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/This-Must-Be-the-Place" target="_blank" rel="noopener">Pieter Hugos utställning This Must Be The Place</a> på fotografiska, en väldigt fin och kraftfull utställning men som inte är helt oproblematisk. När jag kom hem lyssnade jag på <a href="http://nojesguiden.se/kakan" target="_blank" rel="noopener">Kakan Hermansson</a> podcast som hon gör i samarbete med fotografiska, vari första avsnittet hon diskuterar rasism och exotism med Hugos utställning som utgångspunkt. Bra utställning och bra pod, tänkvärt och komplext. En lämnar varken utställningen eller podcasten oberörd. Det är nästintill omöjligt att inte tycka något. </div> <div> </div> <div>Jag tänkte, har tänkt, tänker och kommer att tänka på vår bergsvandring i Vietnam i våras. En helt otrolig upplevelse men inte helt oproblematiskt den heller. Vi vandrade bland berg och odlingar i fem dagar och sov över hos familjer i de små minoritetsbyarna. För vissa var vår närvaro deras primära inkomst. Alla familjer var väldigt trevliga och gästvänliga. Trots att vi mestadels inte kunde kommunicera ett ord till varandra, kunde vi ändå stundvis skratta ihop när våra olika kulturer och referensramar körde ihop sig. Som när jag stoppade in en liten röd chili obekymrat i munnen, precis som pappan i familjen, och drabbades av andnöd så stark den var. Alla kiknade av skratt. När vi nästa dag skulle bege oss vidare, tog vår gudie bekvämt min kamera, ställde med van hand upp oss och sa "cheese". </div> <div> </div> <div>Bara det att han tog min kamera nästa <em>för </em>bekvämt. För det ingick i hans arbetsuppgifter, det var hans uppgift att se till att vi fick en bild vi kunde ta med oss hem, som vi skulle kunna titta på när novembermörkret gjorde sig påmind hemma i Sverige. Samtliga medlemmar i familjen tog onaturligt på sig sina folkdräkter och barnen fick en tillsägelse när de klagade på att de var upptagna med annat. Det hjälpte inte att vi sa att de inte behövde - dräkten skulle på, det ingick i priset. Så där stod vi obekvämt - vi och dem. Dem serverade pommes med vitlök, för det hade franmännen lärt dem. Och de hade kylboxar fyllda med Coca Cola, inte till dem själva, utan för att tillgodose våra eventuella behov och kanske kunde de tjäna en minimal slant. Vi köpte en Cola en gång för att vi skämdes för mycket för att låta bli, men när vi sedan gick tillbaka genom den lilla byn, genom människors hem och hus sprang barnen efter oss. Ett barn hade fått syn på vår Coca Cola burk och skrek pekandes "Cola", sedan slog sig ett tiotal barn fram för att fåtag i burken. Jag visste, och vet fortfarande, inte hur jag skulle bete mig. Skulle vi låtit bli att köpa Coca Cola burken eller köpt hundra till? Jag skämdes för Coca Cola burken, jag skämdes när jag tittade på deras hem som om det vore ett utställningsex och jag skämdes när vi skulle ge dem dricks efter en natts husrum; hur mycket är tillräckligt? Jag upptäckte sidor och fördomar hos mig själv som gjorde mig snurrig, förvirrad och ledsen.</div> <div> </div> <div>Vietnam var otroligt vackert, verkligen otroligt men en sak vet jag - jag kom hem med mycket mer än vackra vyer. </div> </div> </div> </div> </div> <div> <div> <div> <div> </div> </div> </div> </div>
