<div>Med all denna nyfunna tid (om än en begränad sådan, tick tack vecka 35, håll i hatten) så har jag hunnit väldigt lite av allt jag tänkt pga av att vara höggravid är skitjobbigt. Men! Jag har hunnit beta av några tv-timmar. Puh, skönt att kunna stryka det från listan. Jag har exempelvis tittat på: </div> <div> </div> <div style="text-align: center"><strong>The affair</strong></div> <div> <div> </div> <div>Efter att flera tipsat om denna serie tänkte jag "ptja, varför inte". Så ja, varför inte? Jo. Jag fick helt sjuk existensiell ångest av den, hoho. De olika livsödena som porträtteras är så väldigt deppiga och träffar kärnan i varenda rädsla jag har inför framtiden, såhär med första barnet i magen påväg rakt in i det liv som serien ratar. Till och med Anton reagerade. Eftersom jag ofta kollar på serier i badkaret så följer Anton ofta vad jag kollar på med ena örat medan han spelar vaddetnuärhanspelar i vardagsrummet och vid något tillfälle kom han förfärad över till badrummet och utbrister "varför kollar du på det där egentligen!?". Med det sagt så tyckte jag ändå serien blev spännande lagom till de sista två avsnitten. </div> <div> </div> <div>Men efter det där behövde jag något ångestdämpande <span>↓ </span></div> <div> </div> <div> </div> <div style="text-align: center"><strong>Husdrömmar</strong></div> <div> <div> </div> <div>Husdrömmar på svt-play mer specifikt. Även om de på svt är helt sjukt bra på att casta folk som skiljer sig, drabbas av cancer eller annat horribelt under renoveringen så avrundas nästan alla program med behövliga feel-good-det-löser-sig-till-sist-slut. Jag streckkollade alla avsnitt som ligger ute på svtplay i måndags när jag låg gravidsjuk på soffan. Någonstans mitt i all renoveringsdamm föddes, med skräckblandad förtjusning, en liten liten husdröm. </div> </div> </div>
