Hej! Vi åkte ut till naturen igår. Jag kände ett skrikande behov inombords av att gå i skogen. Stänga telefonen, vila tummen. Jag sitter hiskeligt mycket vid datorn och telefonen på vardagar. Och inga texter blir skrivna där, trots att det kan verka paradoxalt. Jag skriver nämligen mycket i huvudet, innan det hamnar på pappret. Eller i datorn. Måste komma ihåg att ge utrymme för det. Huvudverksamheten. Dom här bilderna är för exakt ett år sen. Då grillade vi i en varm sensommarsol och badade i havet bara jag och Anton medan Algot var på fastlandet med farmor och farfar. Jag minns att jag hoppade ut ur bilen och skrek något om att det här var livet. Att exakt detta är varför man har sommarhus. Den otroliga lyxen att få förlägna säsongen bara sådär. I år, not so much. I år hoppas jag mest på att mössen inte hunnit flytta in än. Igår var vi hos Antons föräldrar i Kvidinge. Vi gick i skogen och letade efter svamp och min mobil gick i sönder när jag försökte ta bild på Algot som hoppade i vattenpölar. Det regnade så mycket. Typiskt. Men man kan inte låta bli att hiva fram telefonen när han är så levande och intensiv. Göra allt för att fånga ovärderliga ögonblick av fullkomlig och explosiv kärlek. Vi pratade om vilken skillnad det var förra året. Såklart. Huttrandes och en aning griniga hela högen. Nära på att skita i hela alltet och jag hade ont i huvudet. Tröttheten som kändes i hela ögongloben. Men sen hittade vi trattkantareller och glömde bort väder och vind tills vi hittade Algot huttrandes under några löv. Svamp-letandet gör det med en. Man glömmer tid och rum. Precis det som jag längtat efter. Påväg till skogen muttrade jag något om flygbiljetter och Mallorca men i bilen hem satt jag med min dyngsura organiska avfallspåse full med svamp i knäet och kände att jag behöver inte Mallis längre. Ibland handlar det inte om sol eller regn, höst eller sommar utan bara att få komma bort, låta sig sväva bort i sinnet lite. Förlora sig i något. Ovanlig känsla i vardagens mångsyssleri.
