<div> <div> <div> <div> </div> <div> </div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> </div> </div> <div>När min goda vän (som fick sin bebis för tre veckor sedan) flyttade hela sitt hem, man och barn en (EN!) månad innan förväntad ankomst av bebis nummer två tyckte jag helt ärligt att det var lite koko. Ologiskt. Dumt. Och framför allt, megajobbigt. Ho ho ho, nu sitter hon i sin stora, fina lägenhet med sin fina bebis i famnen och fnissar åt mig och Anton. Skrattar bäst som skrattar sist. </div> <div> </div> <div>Som ogravid (eller i mitt fall, i början av graviditeten) är det lätt att underskatta knäppheterna som bubblar upp i huvudet på en när man väl är gravid, och det där behovet att vilja ha det fint runt sig. Jisses. Den myten är sann, i alla fall i det här hushållet. Vi skall förvisso inte flytta (tanken på hus skrämmer mig mer än tanken på en bebis konstigt nog) men vi skall renovera! En månad innan bebisen förväntas komma skall vi riva ut köket och sätta upp ett nytt. En tanke som får mig att sluta andas en sekund när jag springer på toaletten på nätterna. Galenskap. Och så ber jag en stilla bön att bebisen verkligen gillar min livmoder och att den håller sig där inne. </div> <div> </div> <div>Så det är detta vi har sysslat med den senaste tiden. Fördelen med att leva med en arkitekt är att allt blir minutiöst planerat - vi har hela vår lägenhet uppritad på det här sättet. Inte en hylla blir uppsatt innan Anton har ritat in den i datorn först. Frustrerande ibland, speciellt när man som jag gärna (alltid) höftar och mäter med ögonen. Fort skall det gå. Måste dock erkänna att saker och ting blir lite rakare med Antons metod, så låt gå för denna gången. </div> <div> </div> <div>Biter på naglarna och hoppas hoppas hoppas att saker för en gång skull blir som man planerat. Håll tummarna!</div> </div> <div> <div> </div> </div> </div> <div> <div> <div> </div> </div> <div> </div> </div>
