Vi hann vara hemma två dagar från vår bröllopsresa innan nästa avfart. En sista suck från allt som var bröllopsyran. När vi kom hem, hem till Malmö kändes allt längesen. Uppsatsstressen var bortstädad, bröllopsminnena fint placerade i bokhyllan och det som blivit bortvisat till längst bak i garderoben var redo att plockas fram igen. Denna våren åt vi inte frukost ute på vår gård en ända gång, vilket är ovanligt. Tidsbrist, detta utslitna fenomen. Under våren tittade jag längtansfullt mot våra slitna utemöbler och gräsmattan, som ibland känns som att den bara är vår, för att i nästa sekund springa vidare som en maskin till tåget. Malmö fick vänta. Väl tillbaka från resan fylls hela lägenheten av känslan att allt är som vanligt men ändå inte. Malmö är som en tjurig vän som blivit bortprioriterad allt för länge. Samtalet är trevande och konstlat, det är svårt att komma ihåg vad det egentligen är vi gillar hos varandra - har vi växt ifrån varandra? Precis när jag är påväg att ifrågasätta allt spricker sommar Malmö upp, för innerst inne är vi glada för att se varandra igen.
