Just nu känns det som att livet styr mig, snarare än att det är jag som sätter agendan. Och så håller trenden med att boka om och av saker i sig. Senast drabbad är Iduns födelsedagskalas denna helg som ersättes av feber och gnäll. Även om en alvedon eller två öppnade ett fönster för lite skoj. Jag tycker det är svårt att skriva om livet just nu. Hösten tog sitt och allting känns fortfarande maxat på alla håll och kanter, vilket känns oerhört påfrestande. Det är därför det varit så tyst här senaste tiden. Men samtidigt känns det banalt att skriva om. En rävsax alltså. Algot, my man. Han har fått klippa sig efter idogt tjatande. "Du har sagt imorgon jättelänge mamma" - i ljuset av att allt känns pressat. Han håller på att bli så stor, mitt framför ögonen på mig. Gulligt och hjärtskärande stundvis. Han blev i alla fall grym på att bygga lego över jullovet. Det är faktiskt något jag saknar när jag inte varit här inne så mycket. Bloggen hjälper en att lägga märke till de små mysiga stunderna som kanske försvinner i den allmänna känslan av att inte räcka till. Jag förstår inte? Jag städade ju köket i morse? Min svärfar påpekade att det är ljust vid 16.30 nu - något att hålla fast i när sinnet fortfarande känns lite mörkt. Kram på er.
