Vissa veckor alltså handlar mest om att hålla huvudet ovanför vattenytan allt går som på löpande band inte för att man vill utan för att man måste Anton har mycket på schemat denna och förra (för den delen) veckan vilket gör att jag får ta det 13,5 kg tunga lasset här hemma så är det ibland jag är tacksam över att vi ändå är två fast med det sagt så är det inte alltid en picknick att springa genom dagen med en 1,5 åring han käkar tid till middag det här är inget för småbarn tro mig det är frustrerande för att det går inte att tänka på annat man försöker, idéerna pickar på en dyker upp som gubben i lådan men man trycker in dom i garderoben har inte tid med er just nu snälla, kan ni vänta till nästa vecka? men den vill ut inspirationen den gör som den vill inte alls olikt en 1,5 åring faktiskt vilket gör att man känner sig väldigt ..otillräcklig distraherad när jag är med Algot frustrerad när jag inte kan utföra idéerna stressen att inte hinna med det är en av de största skillnaderna sen vi fick barn det är alltid någonstans man inte är är jag hemma, är jag inte på jobbet är jag på jobbet, är jag inte med honom egentid eller tid med familjen vännerna eller Anton har hört folk tjata om vikten av att prioritera hur länge som helst men har alltid ryckt på axlarna tänk, äh varför det men inser nu att det är för jag har aldrig behövt välja förrän nu
