Jag visste att det skulle bli två intensiva veckor men ändå blir jag lite förvånad när tröttheten är total. Även om "intensiva veckor" är annorlunda nu än bara för ett par år sen (nu pratar jag utifrån ett jobbperspektiv). En förändring på insidan som inte syns och när man försöker förklara den så låter man lite för självhjälpig och skämskudden åker fram. Insikten är starkare ibland, svagare ibland men det en känsla jag unnar alla. Inre ro, vilken grej. Julen har kommit hem även till oss. Nu längtar jag efter riktigt julmys och inte bara själva pyntet. I år har jag satt julstjärnorna på soffbordet istället för i fönsterkarmen. Nu ser man ju faktiskt själva blomman. Supermysig och väldigt fint, även om julstjärnan fick ta mycket skit där ett par år. Floreras här i Malmö har jättefina varianter. Och Idun som såklart har vabbats. Inte av mig men av Anton. Börjar jag skymta lite av den härliga 3års-förvandlingen? Med Algot minns jag det som en tydlig gräns, att efter tre år så kickade en annan självständighet in sakta men säkert som gav mer luft i hela familjen. Men vad vet jag, då såg livet väldigt annorlunda ut. Varken jag eller Anton jobbade heltid, vi hade inte en sjuåring med läsläxor och, well, Algot var ett annat barn. Så vi får väl se vad som händer i 2023 när ännu ett år vaknas. Det var ju det där med inre ro...
