<div><a title="Min text i HD 20050205" href="https://www.flickr.com/photos/134988819@N03/23908972593/in/datetaken-public/"> </a></div> <div> </div> <div>En gång i tiden var jag osäker, ömtålig och sexton. Men jag var också ständigt olyckligt kär, kaxigt upprörd och en nybakad skribent. Det var när jag läste en kurs som hette <em>textkommunikation A</em> på gymnasiet som min lärare uppmanade mig att skicka in mina kåserier till den lokala dagstidningen. Med hans uppmuntran i ryggen mejlade jag redaktören med darrande fingrar. Hennes svar var slående. Jag var på skolans bibliotek när jag skrek rakt ut. Det är ett sådan ögonblick som fortfarande känns i kroppen. Det blev en del av mig. Känslan av att ha någon utomstånde som trodde på mig var avgörande. </div> <div> </div> <div>Jag hann publicera en handfull av texter innan det dåliga självförtroende högg tag i mig. Som sagt, sexton och ömtålig. Om vi levt i parallela världar hade jag grabbat tag i mig själv och övertygat mig om att vindar ständigt vänder, att motvind till sist blir till medvind och att det är värt besväret. </div> <div> </div> <div>Jag har inte rört utklippen som min mamma sparade på tio år. De har legat längst bak i garderoben i fyra olika lägenheter. Det händer en del på tio år, så det var inte utan att jag gapskrattade bakom skämskudden när jag vandrade längs minnenas allé.</div> <div> </div> <div>Håll i hatten, här är min första publicerade text. </div>
