Vi landade i huset i fredags. Jag får en chock varje gång vi kommer upp den här tiden på året, det hinner växa så sinnessjukt mycket på ett par veckor. Nu är det en djungel igen. Älskar våra ormbunkar som sträcker på sig så ståtligt. Det blir nog inga trädgårdsreportage i ELLE för oss, här är vilt och stökigt, men vackert också och bär spår från en annan tid innan huset var vårt. [gallery columns="2" size="full" ids="2147376480,2147376481"] Himlen sprack upp på eftermiddagen och fyllde trädgården med sol. Det finns inget härligare. Då vill jag inte vara någon annanstans. Algot kastade sig i gungan och frågade om det var sommarlov och Idun ville åka på gräsklipparen hela tiden. De senaste par åren har våren försvunnit i ett andetag. Jag blev typ förvånad över att vi har flera körsbärsträd på tomten. Vi har missat blomningen flera år i rad nu och det kändes så himla skönt i själen att ha tid för den i år. Vi har även installerat en studsmatta till barnen. Det tog 7+ timmar att få upp den på grund av att vår tomt är så extremt o-rak. Men nu kan vi ha kul i flera år. [gallery columns="2" size="full" ids="2147376484,2147376485"] Och så en ny myshörna för hela familjen. Det var så varmt att vi plockade fram parasollet. Eller jag menar, det var för soligt för att kolla iPad ute. Är man ledig så är man. Det har varit så vackert och idylliskt men samtidigt total kortslutning de senaste par dagarna. Jag blev förkyld igen. Det är min tredje (vanliga) förkylning på bara ett par månader. Det är inget bra tecken när mitt immunförsvar är så obefintligt, då har stressen och sömnbristen naggat för mycket. Jag blev ledsen och frustrerad. [gallery columns="2" size="full" ids="2147376487,2147376488"] Och trots att dagen var så här fin så slutade hela kvällen med att jag fick totalt kortslutning. Förkylning, tandvärk och två barn med två hela olika behov som ett konstant bakgrundsbrus blev för mycket. Hur mycket man än älskar sina barn så behöver man stunder av återhämtning. Får man inte det, så orkar man inte till sist. Så när Algot lekte med stolen och slog den rakt på min fot så tappade jag det. Det slutade med att vi båda satt och grät och kramade varandra. Jag sa förlåt och han sa okej. När han senare på natten vaknade och jag gick in till honom kröp han in till mig och sa "det gör inget att du skrek mamma, jag älskar dig fortfarande" så övergav jag mig helt till känslan att ibland blir det helt enkelt fel. Även om jag känner mig tveksam till att dela med mig av det för föräldraskapet är så ömtåligt skört och en direkt väg in i mitt innersta. Men samtidigt behöver den här sidan av livet och föräldraskapet få finnas utan att det betyder att man är de ögonblicken. Idag har jag fått vara själv hemma och kollat på TV hela dagen och börjar sakta täppa till hålen i denna vattenslangen.
