Börjar en mening, suddar ut samma allt låter fånigt som en kliché som om jag ljuger och hittar på som när Anton kom springandes ut ur grillröken med badbyxorna på ner till havet och sen upp igen möts av hästarna vid infarten till vårt hus i dimmigt kvällsljus det doftar mat försöker stampa ut vattnet ur örat det rasslar när jag böjer mig fram för att torka håret jag fryser inte men huden är kall tar på mig en tjocktröja utan den skulle ingen veta att det egentligen är september vaknar tidigt hör tuppen och korna som ropar undra vad de säger gräver upp nässlor fikar pannkakor dricker tre koppar kaffe sveper ett glas saft kroppen värker så jobbigt det är att gräva ner till havet igen så håller vi på fyra gånger på en helg äter pannkakor och en våffla simmar nästan in i en brännmanet säger skål för kanske årets sista bad men vilket tjut en sista smäll tack och hej sprungit i en park medan någon annan kollat fotboll diskat, städat låst stället plockat äpplen lagt päron i källaren grillat, ätit fisk och grönt choklad och en påse chips ner till havet igen till och med Algot sket fullständigt i vårt nej det är för kallt doppade först ena tån sen den andra ringar på vattnet av hans glädjetjut där satt dom på trappen i kristallklart vatten i en ny kvällssol en försenad sommarkväll och jag tänkte att nu i detta ögonblick har jag allt behöver inte mer jag ljuger inte eller överdriver men verkligheten den försvann för den här helgen har allt, varje millimeter av det som är livet stämt
