Hej 2014, Vi måste prata. 2013 var verkligen ett bra år, speciellt våren, så jag måste erkänna att det är med lite vemod som jag lämnar det bakom mig. Trist för att det gör att jag är lite skeptisk till dig just nu. Du är som den nya ungen i klassen. Jaja, jag vet att du har bra egenskaper. Jag vet att du innehåller mitt och Antons bröllop, en bröllopsresa till Italien och säkert en massa andra fina saker jag inte har en aning om än. Sanningen är att vi inte känner varandra, men eftersom du har ett sådant lovande CV, så lovar jag att anstränga mig. Däremot måste vi ha realistiska förväntningar på varandra, ok? Jag tror inte du kommer vara magisk. Nej, jag är inte negativ men alltså, ingenting är genomgående magiskt. Möjligtvis kan bergen i Norge, Nya Zeeland eller Vietnam för alltid vara magiska, men inte en bok, inte en klänning och verkligen inte ett helt år. Tyvärr upplever jag att det gått lite inflation i vårt språk. För om en bok är magisk, vad skall man då kalla en skär solnedgång eller dagen man gifter sig? Dubbelmagisk? Nej vet du vad. Kanske får du fem plustecken i slutet av året, men det kan jag verkligen inte lova. Bäst vore om du också betygsätter mig då. För hur mycket jag än avskyr alla du-är-den-ända-som-står-i-vägen-för-dina-egna-drömmar-vindar som blåser så starkt just nu, så kan det väl inte skada att i alla fall sopa banan innan man börjar springa? Helt ärligt, tycker jag det är lite naivt, dumt och kanske till och med lite storhetsvansinnigt att tro att jag vore den ända som styrde eller påverkade mig och mitt liv. Usch, vilket maktlöst ansvar det vore. Men visst, rättvist skall vara rättvist, så du kan få säga ditt sen också. Jag lovar att fortsätta dansa, kämpa, till och med kriga om det skulle behövas. Jag skall anstränga mig. Vi kan väl anstränga oss? För att om vi hjälps åt, skrattar ihop och bär varandra, så tror jag att vi kan uppleva små stunder av otrolig lycka tillsammans.
