Nej, det visste knappt jag heller, sms:ade jag tillbaka till en vän när jag vaknade i morse. Men mycket har ändrats sen Idun kom. Logistiken, familjen, tiden, kroppen, symptomen. Igår smällde det till i huvudet och jag var tvungen att gå och lägga mig i ett mörkt rum och somnade utan varken nedvarvning eller godnatt saga. Tiden har gått så snabbt sen Idun föddes, att jag knappt hunnit registrera att kroppen är som en ny men begagnad bil. Ny för mig men samtidigt har den gått flera tusen mil redan. Jag har en sjukt vardaglig vecka framför mig. Inte en enda kul plan inplanerad, vilket är både skönt och tråkigt. Det är lättare att skriva om sitt liv när det är...spännande. Anton ska iväg med jobbet imorgon och kommer först hem fredag kväll. Vi pratade om det i parterapi, det kan låta fånigt men med förskolan och fritids som "enda" hjälp med två heltidsarbeten så krymper marginalerna. Jag sa att mitt mål var att klara veckan utan att vara helt slut när Anton kommer hem. 🤞🏼 Idun vaknade på helt fruktansvärt humör i morse. När vi lämnat Algot sa jag till en annan förälder "jag kan inte förstå att klockan inte ens är halv nio". Hon log och sa "jag fattar vad du menar". Jag tänkte för mig själv att det är allt man behöver ibland. Någon som förstår. Ibland känner jag mig som en riktig gnällfis när jag inte utövar tacksamhet till höger och vänster. Men samtidigt så finns det en tyst tacksamhet över att få lov att tjura tillsammans med andra föräldrar. Det är otroligt skönt att blir buren av andra föräldrar och slippa bära hela bördan själv. Tack co-parents där ute, ni gör mitt liv härligare även när det inte är härligt.
