Nu när jag kastat ut nättrosorna (ja, jag snodde med mig ett gäng från BB. Ja, de är apfula. Jo, man skiter i vilket och älskar dem ändå) så är jag redo för solsken. Fast. Men. Såklart. När jag är redo att njuta av våren som normalt, ogravid folk (men omg så mysigt det var att borra näsan i bebis när regnet smattrade mot fönstret. Det var perfekt bebisbubbla-väder), så regnar hela vår gård bort. Inte en ända liten kopp kaffe har det blivit under vårt träd. Bedrövligt. Positivt är i alla fall att jag äntligen börjar känna igen mig själv när jag orkar klaga på vädret igen. Hurra!
