Tack snälla rara....jesus för att påskledigheten är här. Med strålande sol dessutom. Det skall bli så skönt att lämna datorskärmens kalla ljus, stans måsten för gröna gräsmattor och läsa absurda skvallertidningar istället för djupa medieanalyser. För att inte tala om hur skönt det skall bli att återhämta sig från förra helgens bravader. Det har tagit emot att sammanfatta min och Anton möhippa respektive svensexa eftersom jag inte alls känt mig redo att gå vidare. Vilken kolossal & hjärtknipande insats våra vänner stod för! De bokade om flygbiljetter för att kunna vara med, åt sushi fastän de inte alls gillar det, klädde sig i rosa för att jag älskar det och åkte bergochdalbana tills alla var döva. Jag skrek när min historia hängde kring ballonger, grät när jag insåg vilka tjockskallar man stått ut med och hur helt fantastisk snäll Anton är. Men tur att dagen var lång för vid halv nio var han klar. Underbart är kort men färskt i minnet är när hela restaurangen, där möhippan & svensexan sammanstrålande, applåderade iväg en glad och kanonfull Anton. Anton bugade, tackade för sig ("jag har levt fullt ut") och vände på klacken med ett sjuhelvetes hurra bakom sig. Egentligen är det synd att man som festens huvudpersoner missar allt förarbete, för det är helt otroligt vad som försiggår i kulisserna. En vän som tyvärr inte kunde vara med, sa att hon var helt paff över engagemanget inför själva dagen. Tanken på att våra vänner, från alla våra hörn, umgås och planerar på tu man hand är ju egentligen helt otroligt fint. Vår mösexa var en av de bästa komplimangerna vi kunde få. Puss och tack.
