Helgen innan min födelsedag åkte jag upp till min egen överraskningsfest uppe vid vårt sommarhus. Min lillebror, Antons familj och vänner till familjen hade alla tagit tid ur sitt schema för att bila upp till oss. Så himla fint och inte en helt enkelt uppgift. Jag såg ju ut såhär och var glad! Anton är inte alltid så bra på vardaglig romantik men sånt här kan han. Överraska en. När man behöver det. Jag gillar nämligen födelsedagar och gillar att ha fest. Men eftersom min familj är ganska splittrad, så blir kalas och födelsedagar mer magont än kul ibland. Lätt hänt att man står med axlarna nere vid knäna och tänker skitsamma. Det är då Anton kavlar upp armarna. Alla var inte där men Anton var så gullig och försäkrade mig om att ingen var ledsen. Vilket nästan var den finaste presenten. Att han visste att jag skulle få skuldkänslor och oroa mig för dom som inte var där. Men han hade redan tagit hand om dom. Så jag kunde njuta med alla dom som faktiskt var där. Få lov att känna mig älskad och firad. Och när alla gick så la jag mig på honom och sa "du älskar verkligen mig, va". Världs mest dyrbara känsla alltså. Lotta, Antons mamma hade tagit med sig fina saker att duka med. Jag brukar ju gilla att duka och sånt själv men denna gången var det bara att go with it. Och vet ni? Det var himla najs. Jag var ganska trött från en gnällig Algot så jag la mig lite på sängen och myste med honom en stund medan de andra fixade. Sjukt ouppfostrat och underbart. Jag fick den här fina dekorationen av Lotta som hon gjort själv. Skoja min doja att Antons familj lärt mig mycket. Om jag går vilse i en skog kanske jag klarar mig själv i alla fall en timme nu. Annat var det förr ska ni veta. Då plockade jag svamp i högklackat och klänning. Haha nä men nästan. En överbliven tapetbit från huset. Stockholmarna som hade huset innan oss har gjort många bra saker med huset, som att sätta in fler fönster och en dubbeldörrar ut till trädgården. Men lite tråkigt att dom målat över alla fina tapeter som denna av Josef Frank från Svensk Tenn exempelvis. Kolla så mysit! Blommor från trädgården. Vallmo, blåklint, sömntuta rosenskära, solhatt och jag vet inte allt. Hej Helle! Min svägerska! Kräftorna såg så fina ut där i vårt ihopsnickrade låtsasskafferi. Man får vara fiffig när förvaring inte är den bästa alltså. Jag vet att det bara är ett fat. Men tycker verkligen sånt här gör vardagslivet lite roligare. Fina saker är inte allt i livet, såklart, men kan ändå hjälpa sinnet och lusten litegrann. Såklart var det fint väder både innan och efter just den här helgen. Men man var ju van vid det här laget. Så på med kläderna och gummistövlarna. Tur att i alla fall blåsten var semi-varm. Algot älskar kalas. Han tycker liksom det är mysigt när folk dyker upp som gubben i lådan. Det började regna lagom till att vi skulle äta. Denna gången utan risk för fågelbajs rakt ner i maten eftersom svalorna nog flyttat. Sjukt att det var typ exakt samma väder som på midsommar? Grillade också, även om det är svårt att förstå så gillar ju inte alla kräftor. Min man! Sen högg alla in. Eller ja. Så mycket man nu kan hugg in med barn runt bordet. Bästa sättet att få äta ifred är att ha Antons pappa vid middagsbordet. Bättre än iPad till och med. Han älskar verkligen sina mor- och farföräldrar. Nu ligger han på golvet och låtsas att bilarna är farmor, farfar och mormor. Gulligt! Viggo den gullrumpan. När vi passade honom helgen dessförinnan somnade han medan han åt köttbullar. Det var det gulligaste ever. Viggo är ju min lillebrors unge. Här satt vi! När vi köpte huset exploderade våra huvuden med allt vi ville göra. Som att renovera och bygga om ladan. Det skulle vara ateljé, butik, gästhus, discohall och jag vet inte allt. Sen kom vi på att vi har barn, är mitt i att starta upp våra yrkesliv. Har examensarbete och ångest och jag vet fan inte allt. Kanske vi sitter i varsamt renoverad festlokal eller kontor eller något om 20 år och skrattar åt oss själv och hur naiva vi var. Kanske. Antagligen. Om man har tur. Eller så äter vi fortfarande mat i en stökig lada på gamla trasmattor för att vi kom på att vi gillar det. Och kaka, såklart. Sen badade några av oss i havet och så åt vi alla rester till kvällsmat och somnade på två röda eftersom vi hittade blåsor på Algots häl. Så helt plötsligt var det tydligt att Algot inte var en svajig, omöjlig, tvåårstrotsig unge - han var ju sjuk. Första gångsföräldrar. Jag säger då det.
