[caption id="attachment_2147372044" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Jag drar mig från att börja skriva detta blogginlägg. Ingen särskild anledning, mer än att tiden är så märklig just nu. Den står still, så pass att det känns som den går baklänges. Det gör mig lite deppig, samtidigt som jag är känslig mot samma sinnesstämning. Så vet inte vilket ben jag ska stå på. Känner mig stundvis glad och hoppfull men när Anton sätter på för melankolisk musik så börjar jag gråta utan förvarning. Känner paniken komma krypandes, vill absolut inte tänka på något svårare än vilket strössel till vilken glass. Vill typ bara lyssna på soundtracket till Alfons Åberg och låtsas att det är sommar. Samtidigt som julen snirklar sig fram på Instagram i ljuva apelsingirlanger, pepparkakshus, varsamt inslagna papper, vettiga slagord om det ena och det andra, pyssel och hemmagjorda rim - så vill jag skrika rakt ut. Jag är trött på långsamt. På vettigt och förnuftigt. Jag vill riva upp alla paket som en seriefigur och sitta i ett hav av färgglatt inslagspapper, proppa munnen full av massproducerat godis, gå på fest och köpa en för dyr klänning som jag inte ens passar nu. Det är så det känns inombords, ett hjärta som är redo att explodera av förväntan, medan kroppen är som den segaste torkade apelsinskivan i julhistorien. Man hänger mest på ugnen och väntar på att den ska bli klar så man kan sätta ihop den där jävla girlangen. Det är en märklig känsla när dagdrömmarna är lika starka som den faktiska verkligheten. Så jag drar mig, vad är rätt att dela med sig av? Jag vet inte alltid, så här är lite av båda.
