Lucka 11 i Emily Dahls julkalender. Obs! Bilden är visserligen tagen ett par timmar innan 2014, men låt gå för denna gång! Det må vara ett jädra tjat om den där Anton, men låt mig förklara. Det finns så himla många människor jag saknar hela tiden. Jag tror jag är en allmänt saknig person. Men för den sakens skull gillar jag inte ett peka ut en person som jag har saknat mer än någon annan. För pekar jag ut en person så utesluter jag så många andra och det tycker jag helt enkelt inte är trevligt. Dessutom saknar man olika människor på olika sätt. Så kära vänner och familj, jag saknar er ganska ofta, lika ofta som vi inte ses faktiskt och jag tycker om er oavsett hur mycket vi ses. Så, nu vet ni. Men för att besvara dagens lucka säger jag Anton. Vilket kanske inte bara är tjatigt utan kan kanske också verka lite paradoxalt eftersom jag bor och är gift med människan. Men. Det senaste året har vi gått från att vara två studenter till en. Anton började jobba som arkitekt i år och det medförde vissa förändringar i vårt vardagsliv. Man har helt enkelt inte lika mycket (flex)tid med ett heltidsarbete som man har när man går i skolan. Livet blir mer inrutat. Ett naturligt och, well, vuxet steg i livet men ibland är vuxenlivet verkligen skittrist. Jag saknar stundent-Anton (även om jag är megamegamegastolt över heltidsarbete-Anton). Och samtidigt som jag skriver den här kalendern inser jag att ett år må gå snabbt (speciellt med facit i hand), men herregud så många olika saker och förändringar som kan ske på ett år, puh!
