Lucka 3 i Emily Dahls julkalender Det här inlägget måste ändå tillägnas Anton. Inte minst för att han blev min man detta året och att det var i år som vi bestämde oss för att våga försöka göra ett barn tillsammans. Utan också för att han hejdlöst är min bästa person. Här är han när skogen precis slagit ut i den skira grönskan som han alltid tjatar om. När löven är så gröna att de nästan är genomskinliga är då Anton tar extra djupa andetag. Det var samma gröna färg som gjorde att vi bestämde oss för att gifta oss den 17 maj, istället för den 17 april (tänk att vi lyckades träffa mitt i prick!). Anton köper sällan blommor, han kan sucka som en gammal gubbe, rulla arrogant med ögonen när man säger något som han tycker är koko (vilket gör mig koko) och han är envis som en tvååring. Han gillar inte heller att pussas när man åker tåg. Men istället för att köpa blommor lagar han alltid mat till oss lika omsorgsfullt som hans suckar ibland är djupa. Och när han har fel är han inte för stolt för att erkänna det. Och ibland ger han mig en 0.3 sekunders puss när vi sitter i en kupé för att han vet att jag blir glad av det. Han är smart, ambitiös, perfektionist och snäll. Så snäll att jag ibland förvånas över att det finns så snälla människor. Och när jag är i kris kommer han alltid, utan några tvivel, springandes som om vi två var de ända som betydde något. Älskvärd, helt klart, den där Anton.
