Ibland sjunker man in i sitt eget liv, som kvicksand. Jag menar alltså det som en metafor av att sjunka ner i något utan ett aktivt beslut men utan att nödvändigtvis mena på ett speciellt negativt sätt. Jag skrev till en vän häromdagen att "ditt liv är mycket just nu av alla rätt anledningar" och jag kan inte hjälpa att känna detsamma för mig själv. Livet är mycket för så är det när man är mitt i det (alltså inte att förväxla med en konflikt-driven dramaturgi). Men det betyder att föreställningen också tagit slut varje kväll och jag har inte riktigt hinnit skriva manus för denna showen. Även om jag absolut inte showar i någon vilseledande mening, men still, det är ju en berättarform som pågår här inne. Hur har ni haft det på er scen? Jag har börjat någon slags hälsoresa. Inspirerad av UnderbaraClara som är en av få som skriver så vettigt om saken. För till min sak hör att sen jag blev gravid med Idun har jag släppt allt. Det jag vann i psykisk hälsa, tappade jag lite i fysisk. En knivig balansgång att gå, men det går inte att säga på andra sätt. Exempelvis har jag blivit extremt trött, fått mer magkatarr samtidigt som jag rör mig absurt lite. Dessutom var jag förkyld nästan var tredje vecka i våras och kände instinktivt att jag var tvungen att skapa bättre förutsättningar för mig själv inför vabb-hösten. Jag sicksackar mig fram mellan mandelcroissanter och grönsaksdisken. Håll tummarna för mig och min hälsa. Jag föll för hypen. Det är många mänskliga drag som erkänns i detta inlägget, tydligen. Men med en extremt yttorr hy såhär i väderomslags-tider kände jag mig villig, även om jag egentligen inte gillar oljor speciellt mycket. Har ni testat? Har hört från säkra(re) källor (alltså inte de som är betalda eller PR-utskick) att de faktiskt förstår hypen pga gillar produkten. Vi får se, jag är bara på dag 2. Algot följde med mig på jobb en dag denna veckan. Det var katastrof. Taskigt mot både mig och Algot. Om det inte vore för världens bästa kund med ett dominerande medmänskligt hjärta, än enbart en företagshjärna, så hade jag lagt mig ner och gett upp. Hejdå arbetslivet! Men när dagen lagt sig så kände jag mest sån enorm empati för både mig och Algot. Algot som till synes blivit så stor men fortfarande bara är 6 år. Och så mig själv som till synes är stor men egentligen bara vill vara 6 år.
