Jag kände sån ömhet för julen, Anton och familjen när jag tog denna bilden. Barnen hade somnat och det var bara vi vuxna uppe. Vi tittade på senaste huset Anton ritat i jobb, kollade på bilderna på vår nya lägenhet och umgicks utöver att liksom bara vara i samma rum. Med julen som kuliss, kändes allt så in i helsike fint. Min bror med familj är på besök. Äntligen, efter ett helt år av stängda gränser och avbokningar hela 2021. De hann precis över gränsen innan det blir bökigt att åka in och ut i Sverige och Danmark igen. Lite deppigt att vi vet att det nog hinner bli vår igen innan vi ses igen. Måste ta tag i det där med att ansöka om mitt danska pass... jag är ju även dansk medborgare bara by birth! Tack Mor och lagstiftningen 1987! Det är förresten Viggo under bordet, min brorson. Varje gång Kalle (min lillebror) kommer på besök, hoppar Idun upp på honom och lägger sig såhär.. i flera minuter!! Som om hon är i trans eller känner någon slags djurisk instinkt till hennes genetiska DNA- koppling till Kalle. Alice står bredvid och peppar för en fajt. "Min far", osv. Julefriden personifierad! I love my child, men holy moly, vad Idun driver oss hårt just nu. Hon har nämligen upptäckt hon har en egen vilja. Men som plåster på såren är hon ganska skojig, så vi skrattat gott lite varje dag också. Annars kan min hy meddela att jag ska ha mens vilken dag som helst. Känns i och för sig bra att börja 2022 på rätt sida av ägglossningen. Tänker mycket på året som gått och året som kommer. Under 2021 gjorde jag plats för mycket nytt och 2022 så ska allt verkställas och levas ut. Ändå härligt.
