Känner ni igen er? Det är ju hemma hos fina Kajsa i Ramsåsaskolan! Vi var där i fredags och åt middag tillsammans. Hela tjocka släkten så att säga. Eller parmiddag kallas det väl. För äntligen fick vi till det! Vi skulle setts i höstas men då kämpade Kajsa på med gravidkrämpor. Heja oss kvinnor alltså. Gottfrid och Algot kom igång fint, trots det skiljer två år på dom så hittade dom lek i varandra. Barn är så fina för det är så få saker som sätter käppar i hjulen för dem. Hej fina Kajsa! Blir så glad av henne. Rolig, prestigelös, tjusig och rapp i mun, hehe. Som alla coola kvinnor outthere bör vara. Kajsa hade dukat och hennes man Hampus lagade maten. Samma uppdelning som hemma hos oss alltså. Ändå bra upplägg. Dessutom var det såklart så himla roligt att se deras finas hem. Woasa, säger jag. Vilket ljuvligt ställe. Och bättre kommer det bli, det är ju det som är så underbart med att drömma stort. Anton, som är arkitekt, gick igång rejält. Det var så kul att få se honom flyga iväg med Kajsa. Anton som annars kan vara lite introvert i nya sammanhang. Tycker det är så fint när ens vänner och familj hittar gemensam mark direkt. Kajsa viftade vilt med armarna och Anton kliade sig på hakan. Båda i sitt esse <3 Det var inte bara vi som njöt av ytorna. Algot passade på att kuta runt och åka racerbil om varannat. Haha, älskar denna bilden. Det lilla fingret och övertalningen aka uppläxningen att det är faktiskt är han som ska ha bilen, även fast det är lite obstinat (han är ju ändå min son). Men bra att han känner sig som hemma omedelbart i alla fall?! Kanske? Så fint här hemma. Hoppas allt som finns i Kajsas huvud ska mynna ut i fler och roliga projekt. Och fler middagar förstås. Det var så fint att få komma ut hit, en liten paus från staden. Hampus hade lagat god och klassisk mat, vilket jag lyckligtvis älskar. Speciellt när det kommer till efterrätter. Då vill jag gärna ha helt vanliga grejer. Choklad och sånt. Och så världens finaste lilla hund. Eller ja, hon trodde hon var liten men var ganska stor. Så sjukt gulligt att hon liksom backade in i knäet på en och satte sig där. Jag satt här medan Hampus fixade det sista med maten och Kajsa och Anton pratade väggar och allt. Älskar såna middagar. Ingen press, inget meck. Bara direkt enkelt och familjärt. Så fint. Men så lyckades vi samlas runt bordet till sist ändå. Även barnen. Vi (som i jag och Anton) drog fram syltmackor och allt för att få Algot att äta. Han hade passerat den osynliga gränsen då han blivit för hungrig. Så hungrig då han är svinarg men tror han är mätt. Men efter alla knep i föräldrarboken kom han igång. Gott, fint och stökigt. Bra recept till en lyckad middag. Gärna klockan 17.30 som här för att alla ska överleva inte bara kvällen utan även nästa dag. Småbarnsstyle, ni vet. Men trots tidig middag så satt vi ändå länge och pratade kring bordet medan barnen lekte med sitt. Härlig fredagkväll, helt klart! Här kan ni läsa hur det såg ut från Kajsas håll <3
