Photo: Emily Dahl Jag testade aldrig andra klänningar. Jag visste hur jag ville att min klänning skulle se ut redan innan Anton och jag förlovade oss. Inte på det där tonårs-drömmiga sättet utan på det där klumpiga tack-gode-gud-att-det-gick-som-det-gick sättet. Det hela började med att en av mina kompisar skulle gifta sig och att jag med det tillät mig själv att bada lite i hennes bröllopsyra. Jag skickade en länk till den blivande bruden på en helt otrolig strålande Elie Saab klänning. Tacka påven att smaken är som baken, för jag hann precis trycka på 'skicka'-knappen innan jag insåg att det där var ju min klänning. Medan hon valde en helt annan klänning, plockade jag fram bilden på Elie Saab-kreationen när det väl var min tur - inte för att det fanns en chans att jag skulle köpa den, men drömma det kan man ju. Nu råkade det vara så att Antons syster, syster Vera, står bakom mig när jag plockar fram bilden. Helt plötsligt smyger hon fram ett "den där kan jag sy". Så det gjorde hon och hon gjorde det makalöst bra. Varenda liten paljett är omsorgsfullt placerad av Vera. Och tillsammans med lite ändringar här och där (vissa större än andra), blev det så himla mycket bättre än Elie Saab klänningen- det blev det min klänning.
