Jag har en varm bebismage mot min mage. Det är äntligen lite sommarkväll utanför fönstret och glada röster på gården. Algot snarkar. Min unge. Kinderna hänger ner mot mitt bröst. Tunga, trötta och trygga. Mm, bebiskinder. Det har varit en konstig vecka. Mest för att jag, Anton och Algot helt plötsligt befann oss på barnakuten i onsdags. Egentligen var det nog aldrig någon fara eller något akut men mitt hjärta blev i alla fall helt slut. Jag överrumplades helt och hållet när BVC informerade mig om att Algots lilla huvud inte var så litet och att hon ville att vi skulle till barnakuten. Ta det säkra för det osäkra. Jag grät hela vägen dit. Sen grät jag när allting så bra ut och läkaren var fin både mot Algot och mot oss. Sen grät jag av ren utmattning. Min unge. Insatserna är verkligen högre nu. Vill inte förlora. Jag torkade till sist tårarna och fyllde dagarna mellan då och nu med sommar samtidigt som tacksamheten och lättnaden trängdes i kroppen. Åh, min unge.
