<div><a title="home" href="https://www.flickr.com/photos/134988819@N03/22932939139/in/datetaken-public/"> </a></div> <div>Dagarna är bättre nu. Långsammare men bättre.</div> <div>Innan barn var det inga konstigheter att ha dagarna fullbokade, att springa från det ena till det andra. Det går inte längre och det har tagit mig fram till nu att förstå det. Man kan göra mycket även med bebis. Livet tar verkligen inte slut men det blir annorlunda. Jag vet inte varför men det har tagit emot att erkänna det.</div> <div>Det har varit som ett springa i motvind. </div> <div> </div> <div>Jag försöker lägga duktighet-syndromet, där självvärdet ligger i prestationer, på hyllan.</div> <div>Ta en paus från mig själv och tänka annorlunda. </div> <div>Sluta springa. </div> <div>Jag planerar in max en sak om dagen nu, men framför allt så planerar jag in planlösa dagar. Dagar då vi vaknar och kan göra vad vi vill. Säga ja till en spontan fika, stanna inne när regnet aldrig slutar, eller ta en enkel promenad utan mål. Är det inte konstigt hur otillåtet det kan kännas? Upproriskt och olydigt.</div> <div>Jag blir nästan full i skratt när jag tänker på hur svårt det är att bryta gamla vanor. </div> <div>För det <em>är</em> svårt. Det är som en inopererad kroppsdel.</div> <div> </div> <div>Men, när dåliga samvetet, stressen över att vara oduktig, visar sitt fula tryne</div> <div>så tittar jag bort. </div> <div> </div> <div> </div> <div> </div>
