I början av augusti följde två nära och kära med mig till England. London mer specifikt, eller Knebworth om jag skall vara ärlig för det är där min morbror och mina kusiner bor. Jag tycker det är så himla fint när man i en vänskap vidgar horisonterna och släpper in varandra i olika hörn av ens liv. Visst? Alla är vi ju så mycket mer än en timmes fika en gång om året. Jag skrattar ofta åt den helgen, inte för att den var dum, utan för att trots obefintligt intag av alkohol så var den tokig. Jag lämnade nog en och annan hjärncell hemma den helgen. Som när jag trodde att handikappsalarmet på en toalett på ett centralt café var spolknappen. Så när jag drog i spaken så gick ett rödtjutande alarm av i hela caféet och när jag öppnade dörren och tittar ut, ser jag två frågetecken till Marie och Kajsa som undrade vad fan jag höll på med där inne. Det var helt klart en av mina bästa stunder här i livet.